Jag har bott vid en grusväg, i ...
ja, i åtminstone en avsevärd del av mitt liv.
Jag kan grusväg, utan och innan. En grusväg på landet är väldigt dynamisk. Den ändrar sig efter årstid, efter väder och efter vilken kärlek den får av vägsamfälligheten...
På landet åker man skolbuss. Är man liten, kommer den och hämtar ganska nära hemmet, men ju äldre man blir, desto längre bort hämtas man.
Som längst hade jag 2,7 km från busshållplatsen och hemmet. I ur och skur skulle denna sträcka avverkas, till fots, till cykel, på spark eller rent av på skidor.
Så jag kan grusväg och alla dess varianter.
Med lätthet kan jag fortfarande förnimma hur det känns att gå på en grusväg om våren, när tjällossningen gör vägen mjuk. Fötterna sjunker ner för varje steg och det är tungt att gå. På vintern när vägen är stenhård men utan snö, då är det lätt, lätt att gå. Det krasar så härligt under fötterna när man går sönder isen som bildats över groparna i vägbanan.
Den jobbigaste grusvägen är den som just fått nytt grus. Det dammar och vägen känns minst dubbelt så lång som normalt. När man kommer fram är skorna alldeles grå av damm.
När snön ligger vit och hårt nerpackad på vägen, då är promenaden ett äventyr. När som helst kan skolväska, armar och ben fara åt olika håll. Men en vinterväg är så tyst, så rofylld. En grusväg om sommaren är ofta en trevlig upplevelse, men det gäller att hålla utsikt efter grenar på vägen som rör på sig. En orm på vägen hem från bussen kan få en liten skolflicka att darra av skräck.
Ytterligare ett sinne hyser starka minnen av grusvägen. Det doftar så olika. En blöt väg om hösten luktar helt annorlunda än när isen håller på att smälta på vägbanan och det rinner små rännilar med vatten under isen.
Att analysera en grusvägs mångfacetterade uppenbarelse kan tyckas en smula udda, men för mig har den där vägen gjort lika många intryck i mig, som jag i den.
Hur var din skolväg, vad minns Du som påverkade dig längs den?
9 kommentarer:
Åh vilken härlig filosofering! :) Tror mest jag stressade på min cykel för att vara i tid, cyklade alltid 07.40.
Vilken bild! Den är helt helt underbar!
Och ryggsäckarna! En av mina kompisar hade precis en sådan.
Min skolväg gick genom en skog och sen genom ett radhusområde - och jag var så avundsjuk på mina klasskompisar som bodde i radhus, själv bodde jag i ett gammalt hus med knarrande trappa, långt från alla andra (det var inte långt, men det kändes så)
same same syrran, jag älskade doften från transformatorstationen längs vägen. Jag kommer oxå ihåg cykelfärder med en cykel som hade glapp i framlyset, efter ett guppp fick man cykla i blindo. Jag kommer ihåg att jag kunde hålorna utantill, om ett tv-spel i verkligheten. Tack för en härlig nostalgitripp.
Ja fick äran att cykla genom en underbar lövskog & se på ett hav av vitsippor =) ett fint minne att bära med sig !! Å hör å häpna även jag skidade då å då till skolan ! Ja är uppvuxen på en hästgård utanför Sölvesborg & där omkring fanns det gott om grusvägar som ja alltid red runt på =) (på Ryssberget)
Tyvärr så är nog dessa underbara grusvägar nästan utrotningshotade i dagens samhälle. Utrotningshotade på grund av "det svarta giftet",
såsom en av mina kursare skrev i ett tal i en av våra uppgifter på NM-utbildningen.
Jag kan verkligen sakna dem.
Kram
Jag genade genom skogen så det var nog snarare "stig" som gällde. Sen när jag var äldre (typ 10år) fick jag börja att cykla till skolan. Det var ca 3 km uppförsbacke.
På vägen hem kunde man köra om bilar dock... :-)
Vilken poetisk beskrivning! Jag kände igen alltihop - fick också gå/cykla till skolbussen på grusvägen. Som kunde kännas så lååång när man var tio år, fast den bara var typ 1,5 km.
Nu är vägen asfalterad och skolan snart nedlagd.
Det finns en award att hämta hos mig om du vill ha den! :)
Evelina: Ja, man var ju inte ute i god tid direkt, haha.
Agneta: Ja, ryggsäckarna, jisses! Så gigantiska, så hårda, men oooh vad häftiga. Jag var också avundsjuk, fast på de som bodde i samhället och inte på landet.
Syrran: Luktade den??? Har jag inget minne av faktiskt. Men när det var älgjakt, luktade det hrm död älg i norra byn :-)
Anne: Vad härligt att cykla genom lövskog, underbart! Jag har faktiskt aldrig varit på Ryssberget! Sölvesborg, jajamen, men inte norröver därifrån...
JoSe: Våran är fit for foght fortfarande :-)
Fisken: Susa förbi bilar i nedförlut, det är ingen dålig skolväg det :-)
Johanna: Ja, en grusväg hem från bussen när det är tjugo minus, det kan kännas som ett maraton ungefär...
Evelina: Tack! Jag får nog klura lite på den först bara!
Skicka en kommentar