Några år under barndomen lussade vi i byn. Ja, vi det betydde jag och LindaLottaPusing. Kanske inte det längsta lussetåget i mannaminne, men byns invånare var inte många de heller, så det blev väl proportionerligt.
I byn bodde på denna tiden bara äldre människor, utom vår familj då, så mamma och pappa ska ha all heder för att de kom på den här idén. Om jag var gammal och bodde i en liten stuga mitt i mörkaste smålandsskogarna, ja då skulle jag nog verkligen tyckt att två lucior, knappt en tvärhand höga, hade lyst upp ordentligt i vinternatten.
Nu kan jag inte längre komma ihåg hur många år vi lussade, eller om det var i fler hushåll än de tre närmaste.Inga foton har jag heller vad jag vet. Men jag kommer vissa besök, starkare än andra. Hos Törnkvistas var det alltid ganska kallt och de bjöd på godis med tveksamt bäst-före-datum. Men deras glädje över besöket, den gick rakt in i hjärtat på oss.
Hos farmor fick man följa med ut i glasverandan, där hon förvarade julgodiset. Kylan, rimfrosten på rutan och smaken av hennes ischoklad, alla detaljerna sitter väl inristat i mig. Låt mig aldrig tappa den minnesfilen.
Vilka minnen har Du från barndomens lussefirande?
5 kommentarer:
Håller med dig, ladda ner i ett USB!
Hästtjej som jag var (är) så hade vi alltid julfrukost i stallet & jag saknar det grymt mycket !! doft av häst & glögg i en härlig kombination gör hela julafton ljuvlig =)
Härliga minnen:)
Vill säga att din kommentar inne hos mig värmde, tack.
Kram Milla
4U2!: Bra förslag :)
Anne: Åh, hästar i juletid, så underbart!
Milla: Ja, härliga minnen :)
Mina lussanden var tvetydiga. När jag var riktigt liten så hade jag tydligen en bra röst så jag fick alltid sjunga solo i kyrkkören och var en given centerpunkt och det älskade jag såklart eftersom jag är ett litet ego.
När jag blev äldre, finnigare och fick toklånga fötter så kändes det rejält pinsamt att stå med klänning och dumstrut. Speciellt eftersom rösten var klart svajig.
Skicka en kommentar