Så har man då jobbat en vecka. Den där första veckan efter semestern ni vet. Hrm, intressant.
Man märker att vissa saker är ristade i sten, medan andra saker definitivt har att göra med mitt eget sätt att bemöta saker och ting.
På fikarasten hade vi ena dagen ett intressant samtal om det här med sociala medier. Oj, vad det är provocerande tydligen. Som ensam runt bordet med ett facebook-konto fick jag höra ganska spännande sågningar av "såna som mig". Ihopbuntad med modebloggerskor och fullständiga Fejjan-uppslukade varelser blev jag på en nanosekund. Nämensnällasötadu!? Det finns väl en precis lika stor spridning av personligheter på nätet som i verkligheten eller?
Någon tyckte att sociala medier var tidsslukande och hur kunde man bara lägga sin tid där? Han lovade att om han som småbarnsförälder fick tre minuter över nångång lovade han att skaffa Facebook. Nästa samtalsämne handlade om hur bra nån serie på TV var... Alla gör vi val, eller hur? Han kollar på TV på sin lediga tid, jag bloggar. Dessutom kan jag lova att jag bloggar mindre tid i veckan än han tillbringar i soffan. Sen kan man tillslut fråga sig om det spelar någon som helst roll egentligen? Alla gör sina egna val. Men jag sitter inte på fikarasten och trackar ner på andras. Amen på det.
Det var en lång parantes i mitt inlägg om att börja jobba efter semestern. Nästa vecka ska även barn och make tillbaka till skola och jobb. Då väntar den stora utmaningen: att komma iväg i tid på morgonen - allihopa samtidigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så sant så sant.
Jag har ofta undrat över vad det är man GÖR om man aldrig har tre minuter över som småbarnsförälder. Curlar man inte lite väl mycket då. Eller har man lagt ribban för högt. Eller något...??
Fascinerande det där, hur somliga är så snabba att döma och bunta ihop allt som händer på nätet. Att somliga inte förstår att världen på nätet är lika mångfacetterad som den IRL. Att en blogg kan handla om dagens outfit, världspolitik, blodpudding eller modern psykologi. Eller lite av allt...
Nåväl. Their loss.
MammaJ: Ja, vad gör de föräldrarna? Tror också att de lagt ribban för högt. Visst har man mindre tid till eget, men om man lever två vuxna i ett hem med ett barn ( som i detta fallet) så nog sjutton finns det väl tid?
Kajsa: Japp, their loss. Jag brukar faktiskt inte orka ge mig in i debatten när detta kommer på tal, för det är ju liksom ingen mening. Tyvärr blev jag en smula tvungen vid detta tillfället, eftersom jag fick stå till svars för alla nätanvändare. Märkligt.
Skicka en kommentar