Att greppa tillfället

När träningsmöjligheterna blir begränsade av olika inbokade evenemang gäller det att greppa tillfällena när de bjuds.
Så idag blev det bara ett kort pitstop hemma efter jobbet, för ombyte och pussa lite på make och barn, sen ut i skogen.
MTBn fick följa med, självklart.
Tog två varv på den nyfunna terrängslöpningsbanan inte alls långt hemifrån. Ett varv är 3,25km och har två rejäla uppförsbackar. Mellan dessa en skitläskig nerförsbacke.
Nerför är inget skoj alls inser jag och får flashbacks från en isig asfalterad nerförsbacke från 1996, när jag tog emot mig med ansiktet. Så gå uppför på grund av dålig kondis och gå nerför på grund av rädsla.
Uppför ska jag i alla fall förbättra mig, det är ju målet. Nerför vete fasen, alltså. Jag ser inget egenvärde i att druttla omkull. Kanske med tiden, vi får se.

Men. Nu till några funderingar jag har, kanske nån med mer cykelkunskaper kan upplysa mig?

Varför får jag helt plötsligt mjölksyra i låren? De två senaste gångerna har jag fått det. Är det för:
1. Jag har kanske druckit för dåligt eller nåt?
2. Flåset har blivit bättre och därför orkar jag ligga på mer och har alltså förflyttat den begränsande faktorn från flås till lår?

Varför slirar min cykel på bakhjulet när jag står upp och cyklar uppför? Har jag fel tyngdpunkt när jag står upp, borde jag ha tyngdpunkten (rumpan..) längre bak elller nåt?

Ska man stänga av framgaffeldämpningen när man står upp i uppförsbackar?

Hur mycket får man älska sin nya cykel?