Oh oh, orientering! Del 3

Tja, vad ska jag säga om gårdagens nattcup? En gång är ingen gång? What goes up must come down? Rom byggdes inte på en dag? Eller kanske till och med Skam den som ger sig?

Förra deltävlingen jag var med på var ute i en stor sanddyn och i platt tallskog med blåbärsris. Hyfsat svårt att springa i sand med snö, lite läskigt att inte se vad det är man sätter fötterna i.

Haha, säger jag nu, rena barnleken ju!
Igår var det som att orientera i vanlig blekingsk skog. Med tilläggen snö och mörker. Snö som gömmer grenar, stubbar, stenar, stigar, vatten, is och allt annat man gärna vill se innan fötterna landar. Efter några tankevurpor, lär jag mig att absolut inte sikta efter att springa på den platta marken, för det betyder i 99% av fallen att det är icke-bärig is under snön.
Mörkret botas med hjälp av pannlampan, men när dess räckvidd är slut, ja där bortom är det kolmörkt.
Ett hygge är svårforcerat i vanliga fall, men på natten... många muttrande svordomar blir det.

Men snön har faktiskt en fördel, man ser spår av de andra löparna. Även om man inte kan lita på att de leder rätt, så kan de ändå hjälpa till med den ungefärliga riktningen när skogen inte ger några ledtrådar.

Nåväl, vad hade jag inbillat mig? Att det skulle vara lätt, ljust och fräscht? Själva vitsen med Nattcup på vintern är väl just det faktumet att man ska hitta kontroller i en mörk och vintrig skog. Ingen vits att klaga, det var mer bara att konstatera att igår fick jag nog se nattorienteringens själ i dess rätta lampsken.
Himmelskt vackert i alla fall, med snö som singlar lite lojt från ovan, totalt gnistrande runt omkring i skogen och alldeles tyst och stilla.

För tyst och stilla hade jag det - som en direkt följd av att jag blev frånsprungen av samtliga efter ca 150 meter... När jag kom fram till första kontrollen var de andras lampsken borta. Jahapp, you´re on your own, girl.
Lite retligt att känna att jag inte orkar hänga på, men samtidigt ger det mig mer orientering. Alla beslut och vägval är mina egna, bara mina.
Vi hade fem kontroller på en 3,5km bana, det är ungefär hälften så många som annars, så lååånga sträckor. Jag slet i vad jag tyckte var evigheter och får ett sånt anti-klimax när jag inser att jag bara kommit till kontroll nummer 2. Mellan trean och fyran överväger jag att korta av banan och skita i resten, men kommer lyckligtvis på bättre tankar. Ge upp? Skärp dig!
På väg mot fjärde ser jag lampsken komma snett från höger. Wow, jag är inte helt sist med andra ord, hinner jag tänka innan jag inser att det är några som är ute på den långa banan. Den långa banan är nog dubbelt så lång som min mellankorta. När jag når kontrollen och tittar upp, är lampskenen redan borta igen.
På väg mellan sista kontrollen och målet, glömmer jag bort det där med den platta marken och springer ner i nåt som är betydligt djupare än vad mina plastpåsar på fötterna är höga. Ingen skön känsla när kallt vatten kommer in i skorna uppifrån, men jag är ju ändå snart i mål.
Väl i mål får jag veta att jag varit ute en timme och är tjugo minuter efter näst siste löpare.
Lite stukad i självförtroendet och blöt upp till halva vaderna, tar jag bilen hem till barnvakten och bjuds på kvällsmat och trevligt sällskap.
Är jag knäckt? Tänker jag inte springa mer, som jag muttrade för mig själv där ute i skogen när jag var ensam, lite vilse och insåg att jag dessutom sprang förbi ett foderbord till vildsvinen?
Nej, verkligen inte. Rädslor och dålig kondition är till för att övervinnas.
Dessutom är det faktiskt inte bara resultatet som räknas i nattcupen utan även också att försöka vara en frekvent löpare. Man får poäng för placering, men deltar man inte, får man ju inte heller några poäng, så varje litet deltagande genererar poäng. Det ska bli mitt mantra för kommande deltävlingar: det viktigaste är inte att vinna, utan att delta.

(sist men inte minst, gissa om jag kom ihåg att stretcha efteråt? Nä just det ja...)