Oh, oh, orientering - del 12

Tjugosjö 2013

Aumen, som Blekingarna säger - då ska vi analysera sträcka 19. Eller i alla fall min insats i skogen.
Förgående år har jag haft sträcka 15 och sprungit mellan kl 7 och 8 på morgonen. I år fick jag inte starta förrän runt 10-snåret. Inte alls min kopp av te, med tanke på det vackra, men ack så varma vädret.
Fullt medveten om både min värmekänslighet och väderprognosen, laddade jag hela lördagen för detta. Resorb, vatten, bra mat och allt det där.
Nä. Kroppen ville inte ändå. Men vi tar det från början...
Kom ner till TC och försökte få klarhet i när jag kunde tänkas starta. Ingen visste, ingen verkade heller alltför intresserad av att hjälpa till att ta reda på det heller. Nåväl, bäst att göra sig beredd i alla fall. På med de för dagen inköpta benskydden. Sen till det viktigaste av allt - nagellacket! Som traditionen bjuder ska naglarna målas som en orienteringsskärm. Lite sunt förnuft sa oss att tio naglar är överkurs, så det blev bara tummarna. Sen SportIdent i fickan och kompassen. Var är kompassen? Den låg lägligt i Silverrävens ryggsäck. Synd bara att han gått till duschen. Fick låna syrrans, som är likadan som min. Sådär, nu var både kompass och SportIdent i fickan.
Speakern meddelar omstart om 10 (!)minuter. Tack för framförhållningen! Rusar till växlingsfållan för töm/check och inser att mer måste tömmas. Rusar till toan och sen tillbaka till fållan.
Går in, trängs med de andra och speakern börjar räkna ner sekunderna. Fållan fylls av pip från alla GPS-klockorna. Utom min då, för den ligger i väskan...

Starten går och innan vi kommit ut i skogen är jag sist i klungan, som vanligt. Redan halvvägs till 1:an känner jag hur stumma benen är och hur tungt det är.
Tar dessutom en liten omväg till kontrollen  så humöret är på nedåtgång. När jag stämplat brakar det till i skogen och en annan löpare kommer och ser allmänt vimsig ut. Haha! Jag var inte sist!!! Kortvarig skadeglädje, för innan 2:an är han förbi.
2:an till 5:an går utan större problem egentligen, men jag är så trött, tung, varm och känner värmehuvudvärken för varje steg jag tar. Humöret blir inte bättre av faktumet att jag redan känner så.
Äter blåbär lite här och där. Stannar en stund vid vätskekontrollen och dricker några muggar. Häller inget vatten över huvudet, trots att jag behöver. Förmodligen har väl redan hjärnan börjat tackla av.
Fram till 9:an orienterar jag bra och när jag stämplat hör jag återigen ljud bakom mig. Där kommer han igen, gubben från första kontrollen. Liten höjning av humöret i alla fall. Jag orienterar bra i skogen, så det är ju bara formen och orken som inte finns.
Fram till 11:an är sen hjärnan helt slut och jag springer till fel kontroll  vid fel sten. Bara 50m från rätt kontroll visserligen, men det räcker för att köra ner humöret igen. Nu vet jag inte riktigt om jag ska gråta eller vara arg så jag är lite både ock. Mentalt helt slut i rutan. Drar långa monologer om hur korkad jag är som tillåtit mig gå upp i vikt, hur misslyckad jag är som ideligen missar mina träningsmål, hur dålig jag är som inte tål värme osv, osv. Nån gnutta tävlingsinstinkt finns i alla fall kvar, jag är i alla fall hela tiden i rörelse framåt, men mentalt står jag still och slirar i helt fel hjulspår. Lägger alldeles för mycket av min knappa energi på att älta negativa tankar.
12:an tar jag utan problem (ja, rent orienteringsteknisk då) och tar ett bra vägval till 13, om än ganska lerigt.
Tappar modet igen när jag ser att det är ganska långt till 14. Springer ner mot diket och övergången men väl vid diket ser jag ingen övergång. Tittar vänster, där den enligt kartan kanske borde vara. Ingen övergång. Tittar höger och ser en snöstake. Väljer att försöka hoppa över diket, men inser snart att det kommer sluta med två skor som fastnar i bottenleran. Går sen höger trots att förnuftet och kartan säger att övergången är åt vänster. Självklart är det fel. Snöstaken står där och skrattar åt mig när jag kommer fram. Bara vända och springa tillbaka, förbi där jag var och fram till övergången som mycket riktigt var där till vänster. Går sen i den vita skogen mot vägen. Ser en kille som i full fart springer rakt ute i björkslyet med en väldigt fart. Wow, tänker jag i mitt värmeslag, vilken snabbing! Och i sån skog, dessutom!  Nån minut senare, när jag kommit ut på vägen inser jag att han ju sprang på den! Om jag hade kollat lite på kartan hade jag upptäckt att jag enkelt kunnat gena ut på vägen tidigare.
Går resten av vägen till 14. Har liksom gett upp. Hör hur speakern har prisceremoni och inser att jag kommer springa i mål mellan speaker och publik. Vill inte! Vill bara skita i allt, ta bakvägen in i mål, vill bara gråta. Vill bara ligga ner. Huvudet dunkar och kroppen är så tung, men svettas knappt inte. Hej värmeslag, så tråkigt att du bestämde dig för att hälsa på.
Massor med folk hejar på upploppet och jag kan inte titta på dom ens. Pillerill hoppar in på upploppet och springer med mig sista biten in i mål och jag kan inte ens glädjas åt det.
Silverräven serverar två huvudvärkstabletter, vatten och två Resorb.  Det räddar nog resten av dagen, för det tar inte mer än nån timme så är jag mycket piggare. Men jisses vilken mental härdsmälta!
Börjar jag tänka negativt ute i skogen, är det lätt att jag springer där och muttrar för mig själv. Det har jag jobbat med en hel del i vår och tyckt att jag lyckats vända mina tankebanor, men det här var ett rejält bakslag.
Summa summarum: Mentalt totalhaveri men orienteringsmässigt helt ok. Nu när det lagt sig lite, kan jag känna att det var en rolig bana att orientera. Hade kroppen känts ok och vädret varit lite mer Nipe-vänligt, hade jag nog fått ett mer härligt minne från tävlingen.