Dubbelfel

Luciaträning med klubben igår. Tanken var att springa en röd bana på 4,2km.
Innan träningen blev allt som vanligt hur stressat som helst. Gick upp alldeles på tok för sent. Pillerill ville verkligen inte hänga med oss andra, utan hade ett bryt och tjurade. Skruttafisan skulle hämtas hos en kompis 20 minuter innan träningen för att vi skulle hinna köra tvärtomvägarna genom skogen till klubblokalen.
Huvudbonad skulle man ha, ja just ja, var fasen är Luciakronan?! Ut i förrådet och rota. In igen och leta upp batterier. Ut i bilen. In igen, hämta sportidenten och kompassen. Ut i bilen och rivstart iväg.

Kommer till kompisarna kvart i tio. Får med ett extrabarn också. Nu är Skruttafis och hennes kompis inte kända som de mest snabba, organiserade och välplanerade 11-åringarna denna sidan månen, så självklart är de inte riktigt klara.
09.54 sladdar vi ut från deras gård.
Jag beordrar Skruttafis som sitter bredvid mig att sätta i batterier i lussekronan medan jag koncentrerar mig på grusvägsrally på den minst sagt krokiga och backiga vägen genom skogen.
Nånstans på mitten finns en kille-backe, ni vet ett sånt där backkrön som det hisnar i magen när man kör över (i synnerhet om man gasar lite extra). Hopp över och killen i baksätet tjuter roat. Skruttafis tjuter hon med, men mest av förvåning, hon är liksom inte helt beredd. Sorry, bad mummy...

Kommer fram till träningen och kutar in på toa och sen snabbt på med grejerna och då upptäcker jag Skruttafisan som står lutad över staketet. Hallå, vad är det?!
Åksjuk!
Va?
Det trodde jag liksom inte hon kunde bli... hon som åker alla attraktioner på nöjesparker, hon som liksom inte har några som helst hämningar när det gäller fart, snurr och höjd.
Men att byta batterier på en lussekrona samtidigt som hennes mamma kör rally på grusvägar, ja där gick hennes gräns, tydligen.
Med ett Bad Mummy-samvete stort om Sibirien, springer jag iväg. Eller, lufsar iväg är väl mer det korrekta uttrycket. Det finns ingen som helst kraft i stegen.
Halvvägs till första kontrollen är alla andra redan utom synhåll.
Till tvåan går jag tokigt. Till trean går jag ännu mer tokigt och jag inser att det inte bara är benen som inte vill, det är även hjärnan.
När jag sent omsider når fyran är jag så trött och lack, så jag beslutar mig för att gena tillbaka till målet. Lättare sagt än gjort när hjärnan inte ens vill orientera dit. Suck.
Går in i klubblokalen och tjurar en stund, tills en kompis beordrar mig att gå och duscha och bli som folk igen.

Träningen avslutades med grötfest, med prisutdelning till bästa huvudbonad. Min lussekrona var ganska chanslös i konkurrensen av de andras kreativa skapelser, så den hängde jag ifrån mig på staketet strax efter start. Så mycket hade Skruttafisan för att hon hjälpte mig och blev åksjuk på kuppen. Ja, det är verkligen höga Bad-Mummy-poäng på mig ibland...
Grötfesten var i alla fall väldigt lyckad och barnen bjöd på ett högst improviserat men väldigt fint luciatåg.