På en hed som ligger längs min promenadrunda växer det backsippor. I mängder!
När jag var liten hemma i Småland var det en happening att gå och titta på backsippan. Ja, i singularis.
Döm om lyckan när jag för ett antal år sen upptäckte att de kunde växa i klungor och nästan fylla en hel äng.
Jag vet inte riktigt varför jag är så förtjust i just backsippor. De är ju inte superduperfina och jag är inte direkt känd som nån blomsterfantast. Kanske är det för att de är lite ludna och ser så mjuka ut? Kanske är det för att de var en raritet i min barndom? Kanske är det en kombination? Eller så är det kanske lite för att jag är lite stolt över att faktiskt veta både vad de heter och hur de ser ut? Who knows? Who cares? Huvudsaken är ju att de finns där och är fina och förgyller min promenad.
Idag tog min vanliga 70-minutersrunda säkert 10 minuter längre tid. Det var backsipporna som stoppade mig, som skrek:
- Fotografera oss!
Jag är inte den som är den, så jag lydde.
Inte helt enkelt när man samtidigt lyssnar på podd och har trätt sladden till lurarna genom jackan. Tur att ingen såg mig när jag stod där och krumbuktade mig inför backsipporna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar