Jag reser mig igen som han sa

Migrän + orienteringstävling är ingen bra kombination. Visst, jag tog mig upp ur sängen. Jag tog en cocktail med huvudvärkstabletter och massor med vatten och mat. Jag åkte till Jönköping och bytte om.
Jag startade, tog min karta och tänkte gå till första kontrollen och sen i mål. Jag ångrade mig (självklart) och tog mig runt banan och in i mål. Jag gjorde allt det där. Jag fullföljde.
Men jag orienterade fan inte som jag brukar, det gjorde jag INTE.

Glömde helt enkelt det där faktumet att postmigrän är man inte så smart. Hjärnan står liksom lite på vänt.
Enligt kartan ska jag gå rakt fram utan att förflytta mig uppåt i terrängen. Stånkar och pustar upp för en brant backe. Inser inte att de där två meningarna inte ska vara ihop. Jag skulle ju inte förflytta mig uppåt - varför gör jag då just det?

Dagen efter ännu värre... I särklass den sämsta orienteringsinsatsen jag gjort.
Om man går fel och kommer fram till att man gått käpprätt åt hel hål - då är det liksom inte läge att chansa lite till. Då är det istället läge för att ta upp kompassen som jag haft i fickan och bli extremt noggrann. Inte tänka: nämen nu har jag ju gått så himla tosigt att nu kan jag ju inte göra mer fel.
Det kan man. Uppenbarligen.

På väg mot 4an går jag nästan 90 grader fel och kommer fram till ett hus där jag upptäcker felet. Ska ta mig tillbaka på rätt spår och tar ingen kompassriktning utan går fel igen, nästan 90 grader igen. Låååång omväg.

Oerhört trist sen att kolla i Winsplit och inse att den 20 minutersbommen förmodligen kostade mig en andraplats. En andraplats som verkligen inte varit förtjänad, men ändå lite skoj att få.
Jajaja. Undras om jag lärde mig nåt på dettta? Förmodligen inte.