Och så var det fredag igen. Veckan gick långsamt, men ändå alldeles för fort.
Idag slutade min närmaste kollega, vi kan kalla honom för Seglargossen.
Skit.
Ja, det är väl ungefär allt jag har ork att säga om det. Denna omgången som kollegor (läs här så fattar du vad jag menar med denna omgången), så var vi nästankollegor i ett halvår. Det har varit ett helt fantastiskt halvår. Maken till bättre kollega har jag nog aldrig träffat på. Jo, det har jag och det är M och hon känner precis som jag om Seglargossen. Vi tre har väl aldrig lyckats vara på samma ställe samtidigt, men ändå varit kollegor eller nästankollegor i olika konstellationer genom åren och gillar varandra skarpt.
Idag hissade Seglargossen sina segel och drog på nya äventyr, i storstaden. Med minsta möjliga marginal klarade jag mig från att börja böla innan han lämnat kontoret. Känner mig oerhört övergiven faktiskt. Inser mer och mer hur beroende jag är av att ha kollegor jag gillar och som jag kan samarbeta bra med runt omkring mig. Kollegor med samma typ av humor, som kan blanda allvar och skratt på ett positivt, energigivande sätt. Utan det - ingen drivkraft alls.
Så idag, moloken. Det kommer säkert nåt gott ur detta med, det brukar det ju göra. Men just nu har jag lite svårt att se det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar