Jodå, vid en närmare efterforskning (tack till Facebook och Instagram) kunde vi konstatera att den där bebisen som vi flörtade med lite på middagen, var barn till Daniel Hubmann, som vann galet många medaljer.
Tja, det var väl så nära världsklass jag kom. Min egen insats i skogen var långsam. Långsam men rätt, vill jag dock framhäva. Det är bättre att ta det lugnt och klara banan, än att ge upp redan på förhand och bara stämpla i markan-kontrollen.
På vägen upp till Strömstad blev jag som vanligt alldeles nojjig och ville flytta dit. Det händer ju typ på varje resa, att jag blir förälskad och vill flytta. Men Strömstad eller Västkusten... vad underbart med saltvatten och klippor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar