Roadtrip till Schweiz - del 4

Orientering etapp 3 Diavolezza

Det är dags för den tredje etappen, vilket för mig blir nummer 2. Bussresan går alldeles förnämligt. Lokalbussen stannar bara strax utanför vårt hus och sen åker vi med den till nästnästa by, där etappbussen har sin startpunkt. Väldigt smidigt att vara de första som kliver på, det betyder sittplats från start. Bussen går upp för berget upp mot Berninapasset, parallellt med järnvägssträckan Bernina Express, som är ett världsarv. Det är svindlande serpentiner och makalösa vyer över snötäckta berg. Vi hoppar av vid dalstationen till Diavolezza, vi är på 2093 möh. Det är 40 minuter (ca 3km?) att gå till start och bara den stigen hade fått vilken traillöpare som helst upp i brygga. Det är relativt platt men med kossor, getter, porlande bäckar, stenbumlingar och framförallt är det galet vackert. Precis innan start korsar vi tågrälsen.

På väg mot målet

Vid starten ser man alla löparna och vilka olika håll de går ut på. Vi roar oss med att kolla på barnen när de springer iväg. Det ser lätt ut, men de springer ju nästan direkt åt höger, längs med berget. Det gör inte de vuxna, de springer mer rakt fram. Ajdå.
Från start går det uppför. Väldigt mycket uppför faktiskt. Ser kontrollen redan vid starten och hujedamig vad det är mentalt tufft att se den där långt uppe. Precis vid start såg det inte så brant ut, men nu när vi strävar uppför berget så...

Första och andra kontrollen går bra. Det är visserligen stenigt men jag ser var jag sätter fötterna och det underlättar. Just där och då svär jag lite över stenigheten, men det får jag äta upp senare i veckan. Att se ojämnheter är bra mycket bättre än alternativet - det är lärdomen av denna och nästa etapp.
Nåväl, på väg mellan kontroll 3 och 4 slarvar jag rejält. Ser två stora stenar och en fotograf. Passerar bara några meter därifrån och tänker att: jaha, där ligger han och tar foton.  Men hallå, dumsnut - det vet jag ju egentligen att fotograferna ligger gömda vid kontrollerna. Jag är på väg mot en kontroll vid två stora stenar... En kontroll + två stora stenar = min kontroll. Den matten får jag inte ihop just då utan travar vidare. Sen börjar snurret. Virrar runt i stenfältet alldeles för länge innan jag inser mitt misstag och då är jag en bra bit högre upp. Sträckan mellan 5 och 6 går rakt över berget och det är att välja mellan runt till vänster eller höger. Det är pest eller kolera och jag väljer högervägvalet. En evighet att ta sig runt och när jag kommit runt ska jag över en ravin och ta kontrollen, som jag ser på håll. Döm om min förvåning när jag kommer dit och det inte är rätt kodsiffra. Inser att det nog finns en kontroll lite mer åt vänster och japp, där är den. Nu ligger sen resterande kontroller lite på rad hemåt mot målet. Det är tungan i rätt mun som gäller, men jag upplever att det är lättare på den sista delen av banan. På slutet går det nedför berget och den allra sista biten in mot mål är faktiskt till och med platt. En halv evighet tar även denna etappen, men jag inser att det är nog så det kommer vara. Det är svår terräng och mycket kuperat och sen ska vi inte glömma faktumet att vi är på rejält hög höjd och rantar runt.
Vi tar bussen ner för berget och vid bytet bestämmer vi oss (nä, Silverräven bestämmer) för att ta tåget sista biten. Våra vänner som bor i byn bortanför oss hakar på. Frun i den familjen protesterar lite mot valet av avgång, men hon blir nerröstad av oss andra. Tåget kommer och vi hoppar på. När tåget susar förbi både vår och deras station inser vi att vi borde lyssna lite mer på henne och lite mindre på Silverräven. Vi hoppar av så fort tåget behagar stanna och slår oss ner på bänken utanför stationen. Jahapp, när går nästa tåg tillbaka då? Hrm, om en halvtimme eller nåt. Tja, nu har vi ju även fått se tågstationen i Zouz...



Men, det var ju inte hit vi skulle?

På eftermiddagen kör vi och de två andra familjerna från klubben till Livigno på utflykt. Uppför Berninapasset, förbi dagens tävling och sen svänger vi av norrut mot Livigno. På vägen stannar vi flertalet gånger för här finns det hur många fotovyer som helst. Lago Bianco, kossor med bjällror, serpentiner som ska förevigas och sen är det en massa geocacher som måste hittas. Ingen brådska, bara härligt turistande.

Lago Bianco och Bernina Express

I Livigno är det varmt och ... brunt?!  På vintern är här säkert hur mysigt och vackert som helst, men på sommaren vet jag inte... Jag upplever i alla fall byn som tämligen färglös och tråkig. Allt har samma brungråa nyans och bergen är inte så dramatiska som i St.Moritzdalen. Skitsamma, det är en trevlig, men väldigt varm utflykt. Lite mat och sen kör vi tillbaka över bergen igen. Vi lämnar av barnen hemma, sen tar jag och Silverräven en tur med bilen upp för berget som jag ser från mitt fönster i lägenheten. Det går en serpentinväg upp mot Albulapasset och vi är lite nyfikna på att se vår by uppifrån. Göta Petter vilken väg... smal och inga räcken. Jag blundar på vägen ner.

Vilodag i Italien
Dagen efter är det vilodag och vi drar söderut. Det är blå himmel och galet varmt. Vi har siktet inställt på Lago di Como men tar oss ingen större brådska. Alpvägar kräver sina fotostopp helt klart.
Vi passerar Maloja, där vi ska tävla nästa dag. Här ligger det fina sjöar på rad, med härligt turkost smältvatten.

Utsikten från Maloja

Efter Maloja börjar sen en serpentinsträcka neråt som tar andan ur oss. Vi kör förbi nån cyklist som är på väg upp och vi skakar på huvudet. Jamen hej hopp, just den vägen hade min kompis Sofia cyklat dagarna innan. Imponerande är ordet! Vi stannar till i Chiavenna och tar en bit mat. Det är varmt som sagt, men jag har inte mer ambitioner för dagen mer än äta glass, bada och slappa, så jag njuter för fullt. Liten restaurang, 2-3 bord ute på den trånga gatan, värme och kall dryck och god mat. Ni hör ju, njutning på hög nivå.
Vi kommer ner till Lago Como och till Bellano. Nu är det hög tid för italiensk glass. Vi intar ett bord på en uteservering precis vid sjön. Det är så varmt, så vi kan fasen inte göra annat än slappa idag.
På slingrande vägar tar vi oss norrut och jag blir som jag alltid blir: Oh, hit vill jag igen, eller vi kanske kan bo här ett tag? Eller, jag är faktiskt sån hela dagen, det började redan innan Maloja.
Vi stannar till vid en segelklubb, där ser det ut att finnas en liten strand. Dags att bada! Jag skrapade upp skenbenet på etapp 2 så jag får sätta lite vattentätt plåster på. Bakteriehalten i en italiensk insjö litar jag inte på...

 

 

 Gott att bada lite. Vi softar lite på en av våra filtar vi fick i tävlingens goodiebag och här inser vi att min miss på kontroll 4 är med på filten! Motivet är nämligen en orienteringskarta, just över Diavolezza. Så retligt att just min bom är med.
Ett stopp till, i Colico Piano, där vi ...*trumvirvel*... äter glass. Ska det va, så ska det va, eller hur?
Ja, sen kör vi tillbaka samma väg som vi åkte ner och vi stannar och fotar och jag vill tillbaka till alla ställen och cykla och springa och turista och bo där och ja, allt det där. I Chiavenna stannar vi för att handla lite mat. Oj, vad mycket gott. Meloner stora som pilatesbollar och Skruttafisan hittar Lemon soda som hon fattat tycke för i Livigno. En fin vilodag. Nu i efterhand när vi frågar barnen vad de kommer ihåg från den här dagen säger de: Det var jättevarmt, vi åt glass 2 ggr och drack Cola 3 ggr och det var jättehärligt att bada och det var jättevackert. En bra sammanfattning.

Helt omöjligt att motstå lusten att fotografera här

Orientering etapp 4 Maloja
Nu är det dags att springa igen. Jag öppnar dagen med att av misstag hiva ner min hackade selleri och ingefära i bananpannkakesmeten istället för i den gröna smoothien. Det blir verkligen inte alls gott!

Don't try this at home

Vi åker till Maloja fyllda av förväntan - där var ju så vackert när vi körde förbi dagen innan. En arena på en alpsluttning, med kossor som betar - vad kan gå fel liksom?

Oerhört vacker arena

Jag bara älskar det här fotot av en taggad Skruttafis innan start

 Allt går fel. Jag går i mål, storgråtandes och svärandes och nej, den etappen går inte rätt in i hjärtat. Skitorientering, and that's all I have to say about that. Jo, en sak till. De längre banorna - eliten, de springer mestadels lite mer söder om arenan och där är en helt annan terrängtyp. Fubbigt.

Äh, va fan!

Vi vänder blad och beger oss till sjön vid Silvaplana. Det är dags för SUP-paddling! Först klämmer vi årets dyraste pizza och sen är det dags. Premiär för oss alla fyra och var ska man inte testa detta, om inte i en sjö med smältvatten? Förvånansvärt varmt faktiskt och jag ramlar bara i en enda gång och det är när jag sittandes vid strandkanten ska lyfta ena benet över brädan. Men SUP-paddling är precis lika vingligt och roligt som vi misstänkt. Vilken höjdareftermiddag det blir. Det är precis rätt medicin mot överjävliga orienteringsskogar och på kvällen ligger vi glada i våra sängar med träningsvärk i kropparna och dammsuger Blocket efter tillsalu-annonser på SUP-brädor.