Rekordtidig!

Längdskidepremiär i dag, det måste vara rekordtidigt. Kan i alla fall inte minnas att jag åkt så tidigt i december, här i Blekinge.

Fick sällskap av trevliga vältränade vännen och fd kollegan Sofia och hennes lika trevliga och vältränade man.
Det gäller ju att öppna säsongen lite lätt, så vi utrustade hennes man med pannlampa och sen körde vi det oupplysta Elitspåret på 5 km. Tre personer och en pannlampa, det är ganska spännande i nedförsbackarna det.
Totalt åkte jag 7 km i ett underbart vintrigt landskap och väckte definitivt längdskidelusten till liv igen.

Inventering

På bloggen Träningsglädje, listar Sara årets bästa träningskläder enligt henne själv och uppmanar sina läsare att göra samma sak.
JA!  Det ska jag göra tänker jag, hur svårt kan det vara?
Ganska svårt faktiskt. Vissa plagg är jag ganska noga med, och har ganska god koll på, medan andra liksom bara används utan få nån större uppmärksamhet. Överlag kan man också med lätthet konstatera att jag är ganska märkesomedveten. I alla kategorier på listan utom skorna, är all info om typbeteckningar ett resultat av intensiv googling...
Nåväl, det var en rolig övning att få tänka till lite. Resultatet blev inte bara en lista utan även en punkt på Att-göra-listan: märk upp sockar och underställ, samt rensa!

Här kommer då min lista på årets bästa träningskläder:

Bästa sko:
Det här var ju easy-peasy! Mina Inov8 X-talon 212 sopar banan med allt annat. Köptes förra året när jag debuterade i orienteringstävlingssammanhang. Faktiskt de första träningsskorna jag ägt som INTE ger mig skavsår på hälarna (har nog världens vassaste hälar).

Bästa träningströja:
Öh?! Den som passar skulle jag nog säga, vilket oftast innebär antingen en vanlig basic Craft-top eller en långärmad från Soc. Här styrs jag nog av humöret och vädret.

Bästa inomhusbyxor:
Inomhus har jag inte tränat mycket detta året alls. Lite yoga, lite styrketräning. Oftast har jag haft mina hellånga SOC W STRECH PNT F12, med snörsko vid foten.

Bästa utomhusbyxor:
TRAINER TX PANTS, från Trimtex. Orienteringsklubben köpte in dessa och jag tänkte att "ja, va fasen, några profilkläder måste jag väl ändå ha". Det ångrar jag inte en sekund, för de här rekommenderar jag verkligen. Stretchiga bak och med vindsskydd fram. Kommer i eftermiddag att få bekänna färg i skidspåret.

Bästa löparjacka:
Ofta använder jag en supertunn vanlig standardlöparjacka från Craft, men min favorit när jag ska cykla eller åka långdskidor är en skidjacka, Craft nordic xc light jacket. Färgen är inte riktigt min favorit, har exempelvis lyckats fläcka ner den med olja på ryggen (fråga mig inte hur det gick till). Men rent funktionsmässigt är den bäst.

Bästa underställ:
Nä, här står jag med nästan halva kroppen nere i lådan med underställ och undrar hur fasen det lyckades bli så här rörigt. Smålänningen i mig köper bara billiga underställ, vilket resulterar i att vissa delar inte har så bra passform som de kanske hade haft om jag köpt underställsdel var för sig , utprovat och bra. Nu mixar jag hej vilt för att för stunden få nåt att passa. Dessutom lånar jag ofta makens delar och glömmer tyvärr ibland att lämna tillbaka. Ett tag hade vi märkt upp med rosa tråd vilka underställ som var mina, men sen köptes en del utan att det blev märkt så nu är det rena vilda västern. Så jag svarar nog Ullmax på denna frågan, för det ska jag beställa i helgen. Gissa om jag kommer märka upp dem när leveransen kommer...

Bästa strumpor: Vid asfaltslöpning är det Seger Running, så tunna som möjligt. Vid orientering är Segers strumpor alldeles för glatta så man halkar runt i skorna. Köpte nåt annat märke i flerpack på O-ringen i somras som funkar hur bra som helst, men märke... nej, har ingen aning.

Bästa sport-BH:
Orka prova sport-BH liksom...  Har ett kriterie, förutom att den ska hålla bysten på plats, och det är att det är knäppning. Att dra en sport-BH över huvudet, det går fetbort i min värld. Så senaste åren har jag använt en knäppningsbar som heter Swegmark Sport, och som passar väldigt bra till lite större byst.

Lägger till en kategori här,
Bästa träningsmössa:
Jag älskar att ha mössa när jag tränar. Är det bara minsta lite kallt drar jag på mig orienteringsklubbens mössa, en tunn sak från Trimtex, som inte längre finns i deras sortiment. Är det kallare har jag en mössa av märket Grip Grab, med gosig tunn fleece på insidan.

Två rätt av två

Japp, jag hade rätt. I Höga Sand finns två underlag: blåbärsris med snö och sand med snö.
Att springa på frusen snö som ligger ovanpå sand, det är ... trögt, typ.

Jag tror jag kom sist i min klass, resultaten har inte kommit än. Inte för att jag bryr mig så mycket om det egentligen, för huvudsaken är att jag gjorde det!

Update: Jag kom inte sist! Plats nummer 6 av 9. Inte illa, va?

Lappkast eller?

Helomvändning ska jag göra nu. I förra inlägget kapitulerade jag för halkan och snömodden. Nu ska jag prata Nattcup här. Som jag planerar att medverka i på torsdag. Så konsekvent är jag, tydligen. När orientering står på agendan, ja då biter ingen snömodd på mig.

Men jag darrar en smula på manschetten när jag kollar in klart.se och inser att det blir sisådär en 10 minusgrader på torsdag kväll. Tio! Det är ju för fasen sketakallt!
Tävlingen är ute i Höga Sand. Där finns två varianter på underlag: blåbärsris eller sand.
Blåbärsris med snö i tio minusgrader, tjolahopp...
Sand med snö på i tio minusgrader, tjolahopp igen...

Ibland kan man undra hur man är funtad.
Men ni vet ju, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Eller, det är ju en livslögn vi tutar i våra barn. Men idag gick Skruttafisan till fotbollsträningen i värsta snöstormen, så jag kan inte vara sämre jag. Det är bara att planera för äventyret och bita ihop. Jag vet ju att jag kommer vara hög som ett höghus av endorfiner efteråt, så varför inte?

I somras köpte jag damasker till skorna/underbenen. De kommer få följa med på torsdag. Fötterna kan ju alltid få ett litet lager plastpåse mot vätan och en termos med varm dryck är inte omöjlig att packa ner.
Jaja, det kommer bli jättebra.

Det var bara det där med mörkerrädslan med...

Kapitulation

Nä, inte ens jag som älskar att träna i skitväder, tänker gå på backträningen idag. Nån måtta får det vara på hur gärna man riskerar lårbenshalsen.
Desssutom har jag träningsvärk från igår när jag var på STAC och gick på både funktionell träning och yoga.

Förresten

Med tanke på hur mycket det har snöat senaste dygnen, borde jag inte vara så rädd för mörkret under nattorienteringen. Jag borde snarare ta en snabbkurs i hur man bygger bivack.

Nej nej

Nej, jag har inte sprungit vilse om ni tror det.
Det är lite mycket nu.
Igår var jag en sväng om Stockholm till exempel. Det var ett perfekt sätt att mota bort eventuell storstadslängtan som ibland kan få fäste i min kropp. Att bo i en avkrok är frustrerande ibland. Den frustrationen är mild om man jämför med känslan man får när man kombinerar snöoväder, fredag eftermiddag och bilkörning genom Stockholm. En timme mellan Arlanda och Järva krog. En timme till innan vi nådde Kungens kurva.  Förlåt Blekinge, för att jag klagar på dig, du är alldeles ljuvligt öde ibland!

Idag har vi haft arbetsdag här hemma med svåger + fru. Klätt om stolar, hängt upp julgardiner och karlarna har byggt om lite i köket. Nu lite drygt ett år efter kökets ombyggnad, inser man att vissa saker kanske inte var optimala. Inga stora saker, men vi har bytt ett fläktskåp och satt dit ett extraskåp. Nu är det mycket bättre!

Nästa vecka börjar nattcupen i orientering. Jag är redan mörkrädd.

Oh oh, orientering! Del 1

Ny kategori här på bloggen. Ja, rubriken talar ju för sig själv egentligen, men jag kände att jag vill särskilja ut och fokusera lite på mina relativt nyfunna intressen. Det kommer mera kategorier med andra ord.

Jahapp. Det här med orienteringen alltså. Innan i mitt liv har jag väl haft ungefär samma erfarenhet som de flesta. Några orienteringsrundor på friluftsdagen i skolan. Inget direkt pedagogiskt upplägg av lärararna mer än att de visade hur kompassen funkade. En klapp i rumpan ( eller nä kanske inte va) och sen iväg med er ungar! Tacka fasen att det är så många vuxna idag som tror att de verkligen inte kan orientera  -  med den upplevelsen i bagaget. Jag kommer ihåg att vi sprang jättelånga rundor och väldigt svåra. Nånstans på mitten blev vi alltid omsprungna av Henke som gick i parallellklassen (och som jag nåt år var lite kär i, hrm), och som var en "riktig" orienterare. Han sprang om och försvann lika fort, men vi hörde hur han fnös åt oss. Eller, nä. Han snöt nog bara ut lite snor, men det kändes som en fnysning.

Tillbaka till det där med det icke-pedagogiska upplägget. Men hur galet tänkte man på 80-talet?! Jag hoppas verkligen inte att det är så man gör i skolorna idag. Att skicka ut ungdomar på långa, svåra banor med en kompass och karta i handen utan nån vidare upplärning innan, det är ju som att skicka ut ungdomar i en segelbåt och bara berätta att repet heter tamp och att fören sitter fram. Hejdå och lycka till liksom...
Kompassen är ett hjälpmedel för att passa in kartan mot norr. I första hand. Sen läser man av naturen och jämför med kartbilden och på så sätt tar sig fram. Det är när naturen inte innehåller tillräckligt med tydliga tecken som man använder kompassen som ett komplement till att ta sig fram. Att bara gå på kompassen mellan två kontroller - det är ganska ovanligt.
Det är också så som man lär ungdomar idag. Man passar kartan mot norr, sen går man efter naturens ledstänger och riktmärken fram till kontrollen. I början är banorna upplagda efter väldigt tydliga ledstänger och riktmärken, som stigar, stigkorsningar, stora stenar och klara gränser mellan exv skog och åker. I takt med ålder ökar svårighetsgraderna och det blir färre och färre klara ledstänger och kontrollerna flyttas gradvis ut längre bort från stigarna.
Man bygger upp svårighetsgraden successivt. Man släpper inte iväg barnen själva i början och man lär sig karttecken efter hand.
Jag tror att väldigt många av de vuxna som idag hävdar att de inte kan orientera, bara har fel bild i huvudet: de ser sig själva mitt ute i ingenstans, vilse redan från början i en skog som bara innehåller träd (och inte en kotte att fråga ;)

Som sagt, många vuxna som idag inte tror att de klarar av orientering, har nog bara haft erfarenhet av att fått kliva in på helt fel svårighetsgrad. Mitt råd till de som vill börja orientera: åk till den lokala klubbens barnträning och häng på där. I vår klubb får de föräldrar som vill börja orientera vara med på barnträningen och arbeta sig uppåt i svårighetsgraderna, med hjälp av ledarna.

Det var så jag började. När Skruttafis började kunna springa utan oss föräldrar och istället sprang med en ledare som skuggade, ja då fanns det helt plötsligt tid över för mig att testa en bana själv. Sen anordnade klubben så kallad Motionsorientering, där man som vuxen kunde testa lite olika svåra banor och få lite hjälp vid behov. I flera, flera år innan hade jag varit lockad av att testa. Jag har alltid gillat att vara ute i skogen, det var jag mycket som barn. Mitt lokalsinne är om jag får skryta ruggigt bra och jag har lätt för att scanna in det jag ser och min kärlek till kartor är enorm. Så nånstans inombords visste jag nog att orientering skulle passa mig.
Så som sagt, efter många år av längtan efter att prova, så vågade jag ta steget: först via barnträningen, över motionsorienteringen och sen rakt in i hetluften.
Nu är jag fast!

Det går inte riktigt beskriva känslan där i skogen, vad det är som gör att jag formligen älskar det. Men det är nåt visst med kombinationen motion, karta och natur som blir nåt magiskt, helande och upplyftande. När jag är ute i skogen tappar jag all tidsuppfattning. När jag stämplar i mål och de ger mig tiden, blir jag alltid lika förvånad. Jag har verkligen ingen som helst aning eller känsla för hur lång tid det har tagit. Det kan vara 25 minuter, likaväl som 84. I vanliga fall är jag väldigt medveten om tiden, men inte när jag orienterar. Det är samma sak med MTB-cyklingen faktiskt.

Just nu är det lågsäsong för orientering, men under vinterhalvåret finns nattorientering. Inget för mig trodde jag, som är så mörkrädd. Oj, så fel jag hade! Men det skriver jag om i nästa inlägg under denna kategorin.

Objudna

Vi hade bjudit in goda vänner på besök, men fick istället objudna gäster. Skruttafis gick hem från hockeymatchen igår med ont i huvudet. Jaja, tänkte vi, inte så konstigt i det larmet.
En kvart senare ligger hon i soffan med feber och frossa. På natten feberyra och på sennatten hörde vi det icke-önskvärda ljudet av en dotter som körde buss till Gustavsberg.

Nu ligger stackaren i soffan och vi andra, vi förbereder oss mentalt för att eventuellt få whatever she's having.

När det inte riktigt blir som planerat, ja då finns ju inga ursäkter för att inte ta tag i surdegar. Silverräven har köpt lister till taket i köket och jag får en målarstund.

Nåväl

Det där inlägget om nattorientering, det kommer nån gång. När andan faller på.

Just nu är det mycket jobb.

En gång är ingen gång...

Så därför pallrade jag mig iväg till veckans backträning.
Gick dit med målsättningen 60%, precis som förra veckan, men med hela intervaller denna gången.

Uppvärmningsjogg följt av 5x2 löpskolningsövningar uppför.
Därefter skulle vi springa i snabbt tempo upp för en brant kullerstensklädd backe, i stans gamla fina kvarter. När den branta delen är slut svänger vägen och slingrar sig in mellan de låga gamla husen och planar ut först när man kommer fram till kyrkomuren.
Nånstans längs med denna sträckan placerade sig tränaren och vi skulle springa tills vi hittade honom. De tre gånger som han stod framme vid kyrkomuren, tog min ork slut ca 30 meter innan, men annars sprang jag hela intervallerna, men hoppade över 4 av de 10 vi skulle springa.

Efter det var det minsann inte färdigt alls, nejdå, då skulle vi spurta uppför den första branta delen, 5 gånger. Även här sprang jag varannan, helt enligt min 60% plan.

Till sist gick vi över ån och ner för en lång trappa. Givetvis skulle vi springa upp för trapporna, 5 gånger à 51 trappsteg. Tre gånger sprang jag upp och de där 5 upphoppen som vi skulle göra när vi kom upp efter varje spurt, ja de hörde jag nog inte riktigt att tränaren sa ;)

Så fruktansvärt jobbigt, men så roligt och peppande.
Extra roligt var det att LindaLottaPusing (även känd som storasyster) var med och visade en enorm kämparglöd. Sketakul, syrran att göra detta ihop!

Nu har jag tränat tre dagar irad. Imorgon blir det vilodag. Då ska jag skriva ett inlägg om nattorientering,

Man lär sig

Den hårda vägen kan man lära sig mycket. Ett bra exempel på såna saker är att när man cyklar nerför i fullfart på lerig skogsväg: då håller man munnen stängd.

Äpple i folie

Mullebarnen fick i dag elda lite. De fick testa att tända en tändsticka och vi förklarade hur man gjorde, vad man bör tänka på och framför allt betonade vikten av att man aldrig aldrig får tända en tändsticka utan att en vuxen är med.
Lite intressant, hur avancerat en sån simpel sak är när man ska lära nån annan. Vad många olika moment ett tändande av en tändsticka består av. Hur mycket man liksom "bara gör" med ryggmärgen, utan att tänka på det. Det blir så väldigt tydligt just när man ska förklara det för någon annan som inte ens en gång testat att öppna en tändsticksask. Alla barnen fick eld på stickan vid första försöket. Lite senare skulle jag repetera allt och visa igen, sakta och pedagogiskt, och till exempel visa att man måste hålla lågan uppåt för att slippa bränna fingrarna osv. Tror ni jag får fjutt på stickan då?
Nä, självklart inte, utan får dra stickan på plånet flertalet gånger innan det tar sig. Nåväl, barnen var roade.

Sen tog vi äpplen (med kärnhusen borttagna) och la i foliepaket som vi sen ställde i glöden. När de var klara stjälpte vi upp äpplena i kåsor och som tillbehör hade vi kanel, vaniljsås och sirap. Det såg kanske inte jättegott ut, men det var det!
Lite kladdigt, men med några extra plastpåsar i ryggsäcken, så fick vi med oss hem både alufolieskräp, kladdiga kåsor och sirapsflaskor.
Inget skräp får lämnas kvar, lämna skogen som den var!

Tvetydigt

Hur ska jag tolka faktumet att den enda träningvärken jag har är lite längst ner i vad/vrist?
1. Jag tog inte i ordentligt.
2. Jag är så himla vältränad.

Alternativ 1 gör en Obama och tar en förkrossande seger, det är min gissning.

Premiär!

För första gången någonsin har jag varit med på organiserad löpträning!
Orienteringsklubben kör backträning på tisdagar. Nä, usch och fy, det är nog inte min grej, har jag tänkt ett tag. Det är bara för de "riktiga" orienterarna.
Men om jag nu siktar på att bli en "riktig" orienterare, då kanske det kan vara läge att gå dit eller?
Nä, usch och fy, jag kommer inte orka i deras tempo.
Men om jag nu vill kunna orka i deras tempo, då kanske det är läge att hänga på så gott det går ett tag och kanske förbättra mig?
Man blir inte bättre på backintervaller om man inte tränar just backintervaller. Enkel matematik.

Så jag svalde rädslan och åkte dit. Just Do It, fick bli mantrat.

Upplägget var följande:
Samling vid sporthallen. Uppvärmningsjogg i en omväg till parken och den stora långa backen.
Löpskola 5 x 2 övningar.
Upp för backen 200m, där 20 sek vila, sen fortsätta 150m till uppför (inte lika brant). Detta 10 ggr.
Sen utfallssteg 20 x 4. Avsluta med nerjogg tillbaka närmaste vägen till sporthallen.

Det upplägget var ju inte direkt anpassat efter min förmåga, det var ju lätt att inse. Så jag tänkte att jag sätter min egen nivå och håller mig till den. Nivån skulle vara jobbig, men genomförbar.
Så jag skippade uppvärmningsjoggen och parkerade i parken direkt och tog en kortare uppvärmning.
Löpskolan var jag med på precis som de andra.
Själva backintervallerna, där fick det bli 60%. Struntade i de sista 150 metrarna och sprang 6 gånger istället för 10.  Utfallsstegen gjorde jag 20 x 2 istället.

Sketanöjd, sketatrött och sketastolt över mig själv idag.
I morgon förmodligen sketastor träningsvärk.
Men hey! Jag gjorde det!

Söndagsnöjen

Fira Pillerill med andra sidan släkten.
Cykla två timmar med Treken, till en sjö jag länge spanat in på kartan. Som bonus upptäcka  riktigt härlig natur på vägen dit. Stora stenar (berg), diken, bokskog, trollskog i en salig blandning.
Bli skitig från topp till tå.  Hämta hem massor med energi inför en ny jobbvecka.

Sött och blött

Idag mötte vi Mulle i skogen. Barnen satt som små ljus och lyssnade när han berättade om hur man hanterar kniv på ett säkert sätt. En härlig stund, även om regnet öste ner. Efteråt visade barnen sin koja under stora granen för en nyfiken Mulle som höll hårt i svansen.

På vägen ut ur skogen sen frågar Pillerill om jag visste vad Mulle hette.
- Öh, Mulle?!
- Jamen, jag menar i verkligheten.

Sen ikväll har vi firat den bästa 6-åringen i världen. Söt är gossen och söta var även spökmarängerna.

 

Njutningsfulla November startar rent officiellt först på måndag, just på grund Pillerillens födelsedag.
Men då! Då blir det minsann andra bullar, eller inga bullar alls. Silverräven hakar på Njutningsfulla November, fast med lite darr på rösten - för det betyder att han får avstå sitt livselixir julmust.
Så på onsdag när jag har akut abstinens efter allt gott, ja då kan jag kanske finna styrka i att han förmodligen har det ännu värre.

Tre fjärdedelar

Bara en liten knatte kvar i familjen att frälsa. Vi andra tre springer numera i Inov8-skor och stormtrivs.

Önskar bara att jag kunde hitta lika goa skor för asfaltslöpningen.

Så retligt

Sitter och läser träningsblogg efter träningsblogg, med folk som åkt till New York för att springa maraton på söndag.
Sladdar in på Expressen och ser att man idag tagit beslut om att ställa in det.
Så retligt.

Avdelning: Dra och böj

Dagens yoga: det går bättre å bättre dag för dag, bättre å bättre dag för dag, tralala.
Mina positioner ser inte riktigt likadana ut som ledarens. Inte riktigt...
Men det går åt rätt håll i alla fall. Den där spända fiolsträngen som låg där första gången, hon har mjuknat en smula i alla fall.
Tankarna far som skottspolar hit och dit för det mesta, men det kommer även stunder då jag kan fokusera på bara andningen.

Dra och böj, dra och böj.