Blä

Okej att det är vackert i Maloja. Det var en gudomligt vacker arena. Gröna alpängar komplett med kossor med stora klämtande klockor runt halsen.
Det hjälpte inte. Terrängen som just min klass skulle springa i var raka motsatsen. Brant, full med högt gräs blandat med nåt buskigt och allt möjligt dolt under. Stundtals riktigt läskigt. Klättrade längs med de branta backarna och insåg att ett enda misstag skulle leda till ett långt fall neråt. Fy fasen.
Efter halva banan tyckte mitt ena knä att det räckte med att gå och klättra på skrådden. Det högg som knivar i knät och det var bara att inse att det var dags att bryta dagens etapp. Synd bara att jag var längst bort på banan. Det tog 40 minuter att gå till arenan och med rinnande tårar stämpla ut. Jag har i nästan två år sett synen framför mig, hur jag springer i mål på en liknande arena. Nu gick jag med tunga, bittra steg.
Idag var det inget skoj faktiskt.
Imorgon blir det upp på berget, över trädgränsen. Hoppas på en bättre upplevelse då.