Jag älskar orientering, det har nog ingen missat va? Det är (nästan) alltid värt allt besvär för att jaga lite kontroller. Långt till tävling? Inga problem. Kallt? Bara på med kläder. Tidsbrist? Prioritera om.
Men igår, då var det klart ovärt. Tvekade länge om jag skulle tävla. Det var varmt och klibbigt. Humöret var minst sagt lågt. Många små grejer som fick hjärnan att gå på högvarv och som gjorde mig mentalt trött helt enkelt.
Just därför att jag var låg mentalt, så bestämde jag mig för att springa i alla fall. Det brukar ju vara en bra humörhöjare att träna.
Jodå, efter en ganska lätt, men ändå lite stökig bana kom jag i mål. Lite gladare i sinnet i alla fall.
Sen, när vi varit hemma i en halvtimme kom migränen... Pang! Helt utslagen i soffan. Det var nog en kombo av dåligt humör, dålig vätskebalans, mycket stress och sen värme.
Klev upp på darriga ben när kvällen kom. Så ovärt, faktiskt. Glömde till och med ta kort ute på tävlingen, så inga fina bilder fick jag heller.
Nåväl. Jag fick 45 minuter i Blekinges kustband, det var ju förstås klart värt det. Åh, vad jag önskar att jag bodde lite närmare havet. Tja, det lät kanske förmätet, vi har väl 1 mil ner till hav, men ni fattar va? Tänk en stuga med havsutsikt, eller i alla fall på promenadavstånd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar