Jäkligt ocoolt, faktiskt

Glöm det förra klämkäcka positiva inlägget om långfärdsskridkor. Det var så förra veckan.
Hela veckan har jag gått och längtat efter dagens tur. Fy fasen, vad gött det skulle bli!
Igår köpte jag till och med ett par skridskor till, som passar till mina vandringskängor. Egentligen skulle jag vilja ha en turpjäxa och bindning med lös häl, men det tillåter varken ekonomin eller utbudet här nere i denna landsänden just nu. Det är lite både mitt eget fel och landsändens. Om jag varit mer på hugget tidigare i vinter, hade jag kunnat åkt ner till Team Sportia här i stan och handlat i ett fett utbud och med Friluftsfrämjandets fina rabatt. Eller kollat på XXL eller liknande när vi julhandlade.
Istället får jag ringa runt och kolla vad som finns kvar och inse att det varken finns rabatter eller storlekar kvar. Suck. Bor man i en avkrok, är det långt till vissa affärer. Mycket långt.
Så, jag köpte skridskor igår efter jobbet. Kanske inte riktigt de jag ville ha, men fullt dugliga. Skruttafis som ville med och åka, skulle överta mina gamla kängor och skridskor.
Vi packade igår, la fram termosar och kläder och framför allt ställde vi in bindningarna på de nya skridskorna, helt enligt manualen. Attans så duktiga.

Tidig revelj och samling vid den vanliga samlingspunkten, sen en bilfärd på över en timme, innan vi kom fram till sjön Törn som ligger i sydöstra Småland. Rejält dimmigt var det hela vägen dit och även vid sjön.

Öppnar bagageluckan och ta daa.... inser att vandrarkängorna står kvar hemma i hallen. Ah mäh!
Går och kissar i skogen och funderar på hur jag ska lösa detta.
Precis när vi kommer fram till sjökanten, så kommer en tjej som jag känner från orienteringen och jag frågar lite så där halvt på skämt och halvt på allvar om hon inte råkar ha några kängor med sig extra? Jodå, hon har åkt dit i sina vandrarkängor och de är i min storlek! Jippie!
När jag äntligen får på mig skridskorna inser jag att vi gjorde en jätteblunder när vi ställde in dom - jag har knäppena på insidan av fötterna. Stor risk för att snubbla på sina egna fötter alltså. Så kan det inte vara! Men de har redan samlat alla åkare på isen (säkert 50 pers) och jag hinner inte ställa om det nu. Jag får helt enkelt vara noga med att inte köra med fötterna nära varandra.Stressar ut på isen och missar hela genomgången där det berättas om turerna.  Precis när jag kommer dit, åker alla till sina grupper och jag frågar en person vilken som är den lätta turen. Hon pekar ut gruppen och jag och Skruttan åker dit.
Det går skitdåligt att åka med mina nya skridskor... Det är vingligt och jag känner att jag hade behövt justera dom på både längden och bredden. Fan.
Det är rätt högt tempo i gruppen och det tar inte lång tid förrän jag är toksist. För Skruttan går det bra.
Jag tänker att det var ju rätt dumt att både hon och jag åker på skridskor som inte är personligt injusterade. Eftersom hon är åkstarkare än sin gamla mamma är det kanske bättre om hon tar mina nya skridskor och jag kör med mina gamla, väl beprövade?
Vi stannar gruppen, som jag redan känner är lite stressade av nån konstig anledning. Framför allt känner jag att ledarna tycker vi/jag sinkar gruppen i stort. Det måste jag säga är en helt ny känsla för mig, har aldrig haft den känslan på deras turer innan, men detta var för mig nya ledare.
De konstaterar också att vi borde åkt i lätta gruppen. Va, är vi inte i den? Jo, men inte i lättlätta... Jaha, det fanns två olika lätta turer, det hade ju vi missat där i stressen.
Vi byter skor och skridskor jag och Skruttafis och nu tycker ledarna att det är bättre att hon har spännena på rätt fot än att hon står rakt på skenan. Jag håller inte med, men hon har redan fått hjälp att få på dom på "fel" fot och det känns inte som läge att sinka gruppen mer med att stå på mig att hon ska byta.
Mycket riktigt, stackars lilla tjejen kan ju knappt åka sen. Jaha, konstaterar ledaren lite surt, vi får justera om när vi fikar. Och sen drar han och gruppen iväg i samma tempo som innan.

Det är ju inte hållbart med en grupp som inte håller ihop, så efter några jobbiga kilometer till så beslutas det (över huvet på oss) att gruppen ska vända om och köra tillbaka oss till stranden. Jag tyckte vi kunde åka själva tillbaka, men nej det fick vi inte. Nä, det är möjligt att det är mot principerna och ett säkerhetsskäl, men hej, vi är väl inte livegna heller? Jag är ju dessutom inte alls nybörjare och kan väl följa en strandkant hem på is som är fullt tillräcklig för bilkörning? Så hela gruppen vänder om och lämnar av oss på strandkanten. Så jäkla surt och skämmigt. Skämmigt för att ja, jag kände att vi sinkade gruppen med att vi inte hade ställt in skridskorna innan, men självklart hade vi gjort det på is innan om jag bara hunnit. Innan om åren  har alltid erfarna ledare hjälpt en med sånt snabbt och smidigt på turerna. Och, framför allt har jag aldrig nånsin känt att jag sinkat om jag behövt ändra nåt - herregud i alla år innan har väl folk fått  ta tid på sig att justera remmar, ta kort, ramla, ta på en socka till och allt annat som kan hända. Tillråga på allt var det tre ledare med på denna turen, kunde man inte delat av gruppen ytterligare, den var rätt stor?
Jaja. Just då var jag inte så besviken utan kände mest att jag var orsaken till allt, men senare kom det över mig: så här har det inte varit innan. Det var ingen trevlig stämning idag. Stressat liksom. Så vill inte jag ha det när jag åker? Det var ju dessutom en lätt grupp vi åkte i, inte den avancerade, snabba turen.
Väl på stranden tar vi sen en mycket behövlig fika. Skruttafis som haft ett otroligt bra humör trots misären  över att jag fått "snilleblixten" att byta med henne, surar nu ihop och vi båda behöver en macka och lite choklad. Jag hämtar verktygen jag haft i bilen och ställer om skridskorna så spännena sitter utåt och försöker justera dom lite efter hur det kändes innan. Vi tar en egen tur på några kilometer, men det är ingen åkglädje alls. Dimman är tät och vi är både trötta i fötter och i huvudena.
Kliver av sjön, tar av utrustningen och sätter på skydd. Ska stanna min GPS-klocka och inser dessutom att vi åkt 9,9 km. Till och med det var tvunget att bli stolpe ut idag. Inte ens 10 km (ja, jag är lite siffernörd).
Vi tar en fika till och värmer oss med lite te. Den lättlätta turen kommer tillbaka och de hade kört 14km i ett rätt makligt tempo, vilket ju hade passat oss bättre. Suck.
När vi packar in i bilen, lättar dimman... Tack för den liksom.
Så nej, idag var det ingen bra dag på isen. Självkänslan fick sig en rejäl törn faktiskt.