Roadtrip till Schweiz - del 5, On the top of the world, typ

Orientering - etapp 5
Så är det så dags för den högsta etappen på Swiss O-week. Den nästsista etappen, sista för mig som bara ska springa etapp 2-5.
Och nu vill jag passa på att varna jag känsliga läsare, för ett mycket långt inlägg.

I vanlig ordning åker vi buss. Tidigt denna morgonen. Vi ska nämligen upp på berget med kabinbanan och inser att ju tidigare vi kommer dit, ju kortare tid får vi köa till liften. Det säger sig själv att flera tusen löpare och en kabinlift blir en logistisk utmaning för arrangören.

Vi har tur, vi köar nog bara en halvtimme innan vi får åka upp. Arenan ligger vid dalliftens toppstation,  halvvägs upp på berget, på ca 2300 möh. Utanför själva stationen finns i vanliga fall kossor, men just idag har man satt upp lite staket i området över stationen. Kossorna står på andra sidan och glor. Där i den branta backen slår vi upp vårt lilla paraplytält och vår klubbflagga. Det lutar. Rejält.  Det är även fullt med koblajjor. Vissa av oss hinner upptäcka det i tid, men andra gör inte det. Tvättmaskin i lägenheten - guld värd ibland, hehe.
Solen skiner och utsikten är bedövande vacker.

 

Det är dags att gå till start och det är nu vi liksom bara baxnar... Folk går i serpentiner uppför backen, så brant är det. Vi ska upp 215 höjdmeter bara till målområdet och sen ytterligare 50 höjdmeter till starten. Bara att börja traska och utnyttja varje Kodak-moment till att ta en liten paus. Efter en halv evighet och redan trötta ben (luften är tunn här) når vi målområdet. Arenan är alltså nere vid toppstationen, sen är målet en halvtimme till upp för berget. Därifrån ska vi sen vidare uppför berget till starten. Så start och mål är inte på samma ställe om arenan. Oftast i orientering är starten en bit bort, men målet brukar vara vid arenan. Inte i detta fallet alltså, på grund av att det är för brant den sista biten ner till arenan.
Silverräven, Skruttafis och Pillerill som gick lite före mig och som inte har pausat lika mycket har redan varit vid målområdet en stund när jag kommer dit. Silverräven upptäcker när han kommer dit att han inte har kompassen med sig... inte läge att gå ner och hämta och sen gå upp igen. Som tur är stöter han på en klubbkamrats dotter som har sprungit klart och som kan tänka sig att låna ut sin kompass. Pust.

Uppe vid målområdet

Tillsammans lämnar vi målområdet och beger oss den sista biten upp mot starten. Det är så jäkla backigt att vi nästan går på tårna uppåt i gruset. Då kommer tre elitkillar från Haldens OK och springer om oss. Imponerande och knäckande. En liten kissepaus på Bajamajorna, det är inte var dag man går på en Bajamaja på 2600 meters höjd.

Hur högt upp ska vi egentligen?!

Äntligen uppe vid start

  

Starten går vid toppen av en släplift. Här är det faktiskt ganska flackt. Eller, det är nog vi som är miljöskadade, hemma i Sverige hade vi nog kallat det kuperat här. Första sträckan går bredvid en liten sjö, det är gudomligt vackert och väldigt likt svenskt fjällandskap. 1:an ligger i norrläge och en bit bort ligger det ett område med snö kvar. Till 2:an springer jag stig och bara njuter. Sista biten är en klättring upp till en övergång över en ganska bred bäck. Vackert, överallt bara vackert och det här känns verkligen som belöningen för allt slit innan i veckan. Alla höjdmetrar till start är förlåtet, all skitterräng på tidigare etapper likaså. Den här banan är värd alla semesterspengar. Så värd. Vägen till 3.an börjar rätt bra. Jag går på en kant och koncentrerar mig på att inte tappa höjd. Tappad höjd är jobbig att ta igen och här är det inte läge för extra höjdmetrar. Jag koncentrerar mig lite för bra så helt plötsligt har jag missat att det hade varit bättre att ligga lite lägre på kanten. Jag ska följa kanten runt till min kontroll. Nu är jag helt plötsligt ovanför kanten och där är ett stenblocksfält. Det är alldeles för brant att ta mig över kanten och gå runt lite lägre ner. Bara att börja klättra, skutta och hasa sig över fältet. Det äter tid, men jag försöker peppa mig med att jag ändå är precis där jag vill vara, på orienteringstävling på en bergstopp. Hittar kontrollen efter lite letande, det hade helt klart varit bättre att ta den lite mer nerifrån. Dessutom är det som det varit innan i veckan några gånger, jag ser kontrollen men har ingen susning hur jag ska ta mig dit, de sista metrarna är ibland de svåraste. Klättra, hasa, chansa lite...
Vägen till 4:an är rätt lätt och det är nerför. Enda smolket i bägaren är att här ska vi passera ett dikesbygge. Alltså, här håller några på och gräver ur ett stort och framför allt djupt dike. Det är brant ner i diket och lösgrus. Här blir jag lite feg och tvekar länge hur 17 jag ska komma över. 4:an och 5:an ligger nära varandra och nu är det dags att vända lite uppåt i backen igen.

En av veckans snyggaste kontroller, mellan två stora klippblock

Stenblock överallt. Knappt nån markkontakt, utan det är bara klättra och hoppa mellan stenblocken. Dessutom börjar det regna lite smått. Några minuter senare regnar det mer än lite smått. Det är inte långt mellan kontrollerna här och jag ser att jag efter 7:an kommer få lämna det här jobbiga stenblocksfältet. Ska bara hitta 6:an och 7:an först. Nu börjar det bli kallt av regnet, men va fasen? Man är väl orienterare och van vid regn?
Vid 7:an ringer Silverräven och säger att tävlingen är stoppad. Va? Det börjar mullra ungefär samtidigt som han säger att det är för att åska och regn kommer. Jaja, jag har ju bara några kontroller kvar och de ligger nästan på rad på vägen mot målet. Jag fortsätter säger jag och avslutar samtalet.
Nu börjar jag frysa. Alltså regn som kommer på den här höjden är inte alls som varmt sommarregn, snarare som regn i mars.
På väg mot 8:an kommer en rejäl stigning. Backen tornar upp sig som värsta slalombacken hinner jag tänka innan hjärnan hinner ikapp. Jag är ju mitt i ett skidsystem och rantar runt. Står till och med rakt under liften.

Skitväder

Börjar fundera på om det verkligen är klokt att fortsätta. Det regnar och det mullrar rätt rejält. Ska jag ta närmaste vägen mot mål eller ta den här jobbiga backen upp mot 8:an? Velar en stund.Tittar åt höger som är närmaste vägen  och ser ett moln komma mot mig med hög fart. Nä, jag ska nog bryta. Byter riktning  och tar sikte bort mellan bergskanten och sjön, där ska gå en stig upp som leder mot målet.
Sen blir det vitt, typ.

Bilden tagen 40 sek innan nästa bild

Ojdå, var tog bergen vägen?

Åska och regn och dimma. Sikt 1,5 m. Jag tackar min tur att jag hann ta ut riktningen innan dimman kommer. Jag vet att håller jag bara rakt kurs nu, kommer jag ha en sjö på höger sida och så ska jag hålla koll så jag inte missar stigen som går åt vänster upp för backen och sen mot mål.
På väg upp i backen ringer Silverräven igen och kollar hur det går. Pillerill är jätteledsen och orolig för sin mamma och vill höra min röst. Jag är mest blöt och kall och försäkrar honom om att det är ok.
Jag berättar inte att jag just såg skenet av en blixt. När jag kommer upp mot krönet kommer motvinden. Jäklar vad kallt! Regnet känns som kallt hagel och jag ser inget och blir rädd att linserna ska sköljas bort. Jag vet att jag behöver springa  dels för att  hålla värmen och dels för att komma undan regnet och åskan så fort som möjligt. Men springa uppför i motvind - fy fasen vad jobbigt.
När jag kommer fram till sjön innan målet slutar vinden och dimman. Jag tar mig tiden att ta några foton, men de blir suddiga på grund av regn.

Kommer till målet och stämplar mål och sen måste jag ju springa nerför den där branta vägen ner till liftstationen. Fy fan vad jobbigt och kallt! Det rinner vatten längs med berget och jag är stel och iskall om hela överkroppen. Springer och funderar på om jag har tillräckligt med extrakläder med mig att byta med. Jag tror att jag har det. Hoppas att jag hittar familjen och alla grejer när jag kommer ner. Jag ser att nere vid liftstationen är det proppfullt med folk. Ca 4000 personer som vill undan från regn och åska. Liften är stängd och ingen får gå ner pga åskan. Äntligen framme! Vi klämmer in oss i pistmaskinsgaraget och jag får byta om till torra kläder efter ett bisarrt besök på bajamajan. Jag kämpar som en tok för att få av mig byxorna med stelfrusna fingrar och byxor som klibbar mot kroppen. Där inne på bajamajan är det faktiskt nästan varmt och jag önskar att jag hade kunnat byta om där inne, men tyvärr fick jag inte med mig väskan in. Knör mig in i pistmaskinsgaraget igen och byter om inklämd mellan okända människor. Underbart med nya torra kläder!

Nu vet vi var pistmaskinen bor på sommaren

Efter en timme kommer beskedet att nu är det 90 minuter till nästa åska, så please gå ner NU.
-" We strongly recommend you to walk down the mountain, it's an easy walk of 30 minutes".
Bara att följa strömmen nerför berget, på leriga små stigar. En lustig syn, med flera tusen orienterare som går på serpentinstigar ner för berget. Men en halvtimme? Tjoflöjt. Alla går skitfort för att komma först i buss-kön., men likväl tar det 65 min. Ett rejält träningspass till, det är rejält brant och tunga ryggsäckar och väldigt lerigt och halt.

Utstirrade av ett gäng alpkossor

Vallfärd mot bussen

Vi har tur och väntar sen bara 25 min på bussen. Den är knökfull och kör inom alla småorter och det tar väl en timme att komma till Samedan där vi byter till vår lokalbuss. Där får vi vänta 15 minuter till, så all go värme vi arbetat upp på den snabba promenaden ner för berget är nu bortblåst. Så, 3,5 timmar efter att vi varit uppe i pistgaraget är vi sen hemma i lägenheten och kan duscha och lägga oss i våra sängar och pusta ut.
Ett äventyr, minst sagt. Ännu en etapp utan att jag fullföljt, men ändå ett positivt tävlingsminne. Kallt och lite läskigt, javisst, men den dagen glömmer jag aldrig!