Inte som väntat alls

Jag lyssnade på en podd på vägen hem idag. En intervjupodd (live) med en person som jag följt några år. En person som jag haft mycket höga tankar om. Nån som inspirerat mig och som jag framför allt fascinerats av. Vilket driv, vilken glädje, vilken livstils-idol. Som vänt negativt till positivt, inte bara en gång utan flera.
Ja ni vet. En sån där person som man vill träffa in real life, som man skulle vilja hänga med ett tag och låta sig influeras. Som skulle ge energi. Som känns som en idol men samtidigt som dig och mig, som en helt vanlig kompis.

Men.

Näe. Intrycket när personen pratar blir precis tvärtom. Jag inser efter ett tag att jag sitter och stör mig. Stör mig på sättet att prata, på de detaljer som betonas. Att det egna jaget hela tiden framhävs på ett lite kyligt, överlägset sätt. Inte ödmjuk alls, varken inför uppgifterna, personerna eller livet i stort.
Svarar inte på frågorna och intervjuaren gör tyvärr ett riktigt dåligt jobb, genom att vara helt förbländad av intervjupersonens förträfflighet. Det finns inte ett uns av ifrågasättande, som inte har baktanken att det ska leda fram till att publiken drar efter andan och brister ut i spontana applåder. Vilket de gör, men verkligen inte alltid. Vissa poänger faller platt och då känns det som om personen har ett manus. Det känns inte äkta. Det känns oerhört inövat och dramaturgiskt beräknat.
Tyvärr. Jag hade väntat mig nåt helt annat.

Besviken. Det är känslan som blir kvar när podden är slut.