Roar mig

Semestern sjunger på sista versen så snart är jag tillbaka på bloggen igen.

Men fram till dess en liten sneakpeak på vad jag gör just nu.  Cyklar och letar kontroller. Mycket nöje.

Mäktigt x 3

Jaja, jag vet kära bloggen, jag har totalt försummat dig ett tag nu.
Men, det är mycket nu. Semester vet du, det hinns inte med så mycket datortid då, tack och lov.

Jo, men vi har ju fått en konfirmationstjej i vår familj, den första att konfirmera sig faktiskt. Vi vuxna gick inte på konfa av olika anledningar, men hon var sugen. Hon har varit tre veckor på läger i Sälen. Tre veckor med konfaundervisning, orientering och fjällmiljö, vem tackar nej till det?
Vi tillbringade nästan en vecka i Dalarna i samband med själva konfirmationen i kyrkan och det var lite stressat men väldigt skoj, men mer om det en annan dag.

Igår, när vi kommit hem igen, hade vi en mäktig dag.
Mäktigt 1.
Sveriges orienteringslandslag tog en överlägsen seger i damstafetten. Mäktigt att leda från start till mål!

Mäktigt 2.
Pillerill och jag paddlade en timme på sup-brädorna nere i Järnavik, som ligger typ mitt i Blekinge. Här var det spegelblankt och vattnet var väldigt klart. Sikten var helt klart ner till flera meters djup och det var nästan så man fick svindel när man tittade ner i vattnet. Ett gäng pensionärer som satt på sin inglasade altan precis vid kanten till havet vinkade glatt och det var liksom bara allmänt trevlig stämning där nere vid campingen. En timme med sinnesro och glada miner och ett alldeles underbart kvällsljus.

Mäktigt 3.
När vi återsamlats med de två andra djupingarna som sprungit en runda, körde vi hemåt. Strax innan vi körde upp på E22an, stod där helt plötsligt ett gigantiskt djur på åkern. Kronhjort gissar vi? Nån gammal vis man i skogen som kommenterar här i bland kanske kan rätta mig om jag har fel?
Men vilka horn! Säkert 1 meter mellan hornspetsarna. Rädd var den inte heller. Tyvärr hade vi inte systemkameran med oss, så bilden blev inte så bra med mobilen. Mäktigt djur!

Ja, sen kan vi ju lägga in en liten slamkrypare som mäktigt 4, även om det bär emot. Men tyvärr var det en mäktig samling fästingar jag sen fick plocka bort från de där två löparna. Tjugotalet på dottern och 5-10 på maken. Äckeldjur.

Och sen sist?

Det straffar sig att stressa för mycket och slarva med återhämtningen. När livet lugnade sig lite kom en förkylning som ett brev på posten. Bihålorna täpptes igen på en halvtimme och kroppen blev seg. Några dagars vila förra veckan men nu är jag på benen igen, även om de där bihålorna håller hårt på sitt innehåll. Förlåt för informationsgraden.

Men, i söndags när energin återvänt, sillen var nersköljd med snaps och trädgården kallade på mig, tog jag tag i en surdeg till. Ni kommer väl ihåg komposten? Bredvid den finns ett grindhål ut till en lekplats och en sidogata. Man kan köra in det hållet till oss, men det är inte rikigt en bilväg ända fram. Vi använder den ibland när nåt hindrar oss från att köra det vanliga hållet (typ nu snart när det ska grävas fiber). Två grindar i tryckimpregnerat. Två grindar varav i alla fall den ena har legat ner ett tag, eftersom den är helt upprutten. Virket till att göra en ny köptes förra året.

Nu är den på gång!  Ja, den ena då, eftersom vi bara har köpt virke till en. Hur vi tänkte där är en gåta, men det gör inte så mycket nu, jag tar en i taget i alla fall.
Ytterligare en sån där grej som inte alls tar lång tid när man  väl får tummen ur att sätta igång.

Så det är väl ungefär vad jag gjort sen sist. Ni då?

Ligger lite efter i år

Ni vet Maj-mania? När kalendern har betydligt fler aktiveteter än dagar. När en ligger steget efter allt och när en precis lyckats ta ett andetag över vattenytan, då påminner ett av barnen en om att det är grillkväll med klassen.
Jo, jag vet, ni vet EXAKT vad jag menar.

I år hade vi ingen Maj-mania. Vi kryssade rätt lugnt mellan rätt mycket aktiveteter, utan några större kantstötningar. Puh.

Men nu, juni! Hallå, vad hände?!
Äh, jag vet ju vad som hände. Livet.
Fast senaste veckan, intensivt och hela tiden med känslan av att jag ligger efter. Framför allt ligger jag efter med att:
1. Äta bra
2. Sova så mycket som jag borde
3. Återhämtning
4. Planering (hej McDonalds)

Det mesta orsakat av roliga och frivilliga saker. Sen har vi en minst sagt oplanerad resa över Atlanten för Silverräven, vilket ställde lite på ända. Jag skulle inte själv titta på 4 sommarstugor på 4 dagar, inklämt mellan en resa tur och retur till Sälen och en kattvaktshelg. Vi skulle delat den "bördan". Ja, ni hör ju, ilandsproblem de luxe.
Sälen förresten, en roadtrip med bästis A för att lämna två söta barn på konfaläger. I Sälen såg vi snö, snacka om kontrast mot Blekinge.  De där två barnen, de var rätt katiga när vi körde hemifrån, men när vi kom fram var de rätt spaka och tagna av stundens allvar, haha. Alla barn kände ju likadant, men efter rapporter på Messenger, verkar det vara hur roligt och avslappnat som helst nu efter några dagar. Skönt det, så mammahjärtat kan slappna av lite.

Imorgon ska jag köra över länsgränsen för en sommarstugevisning, lite Ikea och nåt annat som Pillerill får bestämma. Eventuellt ska jag ha ett släp med mig för att kunna köpa ett matbord via Blocket. På tal om att ligga efter menar jag...de där körlektionerna med släp skulle jag ha prioriterat i vintras känner jag nu.

Inte så tokigt

Hur mås det, kanske man undrar.
Jo, vars.
Den där jäkla nackspärren försvann  till slut, tack för det.
En klassisk överansträngning trodde sjukgymnasten.
En sån har jag skaffat mig sen sist, en sjukgymnasten alltså.
Hon verkar bra. Hon har vridit och vänt på ig och hummat och antecknat och sen konstaterat att jag behöver träning. Vi bygger inte Rom på en dag sa hon idag och gav mig två övningar att börja med. Vi snackar aktivera och väcka de där musklerna längst in. De där som inte jobbar som de ska.
Det blir bra, jag är grymt motiverad att få ordning på ryggen nu. 
Två SUP-brädor har vi skaffat med. De är perfekta för min träning just nu. Sakta och stilla så jag hinner aktivera bålen. Lite rotation men inte gör mycket så det gör ont och jag känner tydligt när jag bör sluta.
Ikväll paddlade vi i havet. Rätt beslut att köpa brädorna, helt rätt beslut!

De sunkiga husvagnarnas parad

Det är den tiden på året nu här i Blekinge.
Försommaren.
Den kännetecknas bäst av De Sunkiga Husvagnarnas Parad ute på E22.
Idag i riktning västerut, på söndag den motsatta.

OK, den var kanske inte så sunkig, men bilden jag skulle tagit med funkade inte...

Vad sjutton pratar jag om, tänker ni. Vart ska alla dessa husvagnar ta vägen?

Sweden Rock i Norje. Det är dit de rullar. Ett blekingskt försommarfenomen.

Update: 21 år har jag bott här i landsänden. 21 år, men aldrig varit där. Kört förbi många gånger, men aldrig fått tummen ur att köpa biljett. Illa.

Se där!

Gissa vad jag har gjort ikväll?

Jodåsåatte.

#happy

What the heck happened?

Var tog jag vägen? What the heck  happened?  The neck happened.
Jag har fått ett nackspärr från helvetet. Minimalt med mobil och dator är ett måste just nu.
Återkommer när det blivit bättre.

Typ så här

Jag ägnar kvällarna åt tre saker just nu känns det som i alla fall:  jobba över, äta och surfa efter SUP-brädor. 
Det sistnämnda är en utmaning, när man bor långt från ära och redbarhet. Närmaste butik med ett bra utbud ligger i Varberg. Där bor inte vi. Det tar väl 3.5 - 4 timmar att köra dit. Nu lutar det åt att med telefonsupport hitta rätt bräda och sen beställa på nätet. Ibland önskar jag att jag bodde närmare civilisationen.
Sen kommer jag på bättre tankar. En kväll med bleke på sjön i Blekinge är härligt folktom, även om man är i "staun".

Nähäpp

Nämen se om man pratar om trollen så missat man målet eller hur var det. Skulle aldrig tagit upp det där med att blogga varje dag. Bara för det så missade jag. 
Men ni missade inget. Jag jobbar, bryter ihop och jobbar lite till. Vårt projekt har gått in i slutet av första fasen och det är inte roligt nånstans. Massor kvar att göra men inget underlag. Typ så.
Nackspärr har jag också. Det är opraktiskt minst sagt.

Det där med många dagar på raken

Även i år försöker jag hänga med i #blogg100, alltså att blogga hundra dagar på raken. Jag har inte så stora ambitioner, mer än att faktiskt blogga 100 ggr på lika många dagar. Kvantitet före kvalitet.
Inför starten har jag dock varje år tänkt att jag skulle vara lite strukturerad och faktiskt ha lite struktur på skrivandet. Göra inlägg av allt det där som poppar upp i huvudet. Ta mig tid att formulera lite av allt som snurrar.
I år gjorde jag till och med en lista på tänkbara ämnen att skriva om, och listan innehåller dessutom i vissa fall en hel del stödord och anteckningar. Inte illa va?
Synd bara att den där listan rymt. Puts väck, borta.
Utmaningen tar slut i juni nån gång och min gissning är att listan hittas i juli eller så.
Så, vad vill jag säga egentligen? Jo, att det nog för det mesta kommer mest blaj här, men att jag då och då faktiskt tänker till och formulerar mig. Se det som guldvaskning. Det mesta är sand, men plötsligt händer det.

Rätta in sig i ledet

Bara att haka på, hänga på, rätta in sig i ledet.
I morgon är det måndag igen. Dags att kamma till sig och bete sig som folk igen. Nä, det där sista ligger inte riktigt för mig på en måndag, hehe.

Men ärligt, borde det inte vara kriminellt att helgen får gå så fort?

Äh, det där leder ju ingenstans - att klaga på att helgen går fort och att måndagen kommer som ett jäkla ånglok och kör över mig. Som om jag inte borde vara förberedd? Som om det var en överraskning varje gång att måndag kommer efter söndag?

Nåväl.  Idag var vi på tävling igen. Barnen sprang och vi andra drack kaffe, ja ungefär så.
Vid start kollar vi upp i luften och där kom det största fågelstrecket (sträck?) jag nånsin skådat tror jag. Eller i alla fall det snyggast organiserade. Långt ifrån alla fåglar fick plats på bilden.
-Du flyger ur bild, Kaj!

Men vackert mot den mörka himlen var det och jäklar i min lilla låda vilken fin formation. Snacka om att rätta in sig i ledet.

Inte bra för arbetsmoralen

Jag har uppgraderat vår utdragssoffa på altanen. Den har fått bredare och framförallt tjockare madrass. Alltså...Hur skön på en skala?!
Jag hade tänkt arbeta i trädgården idag,  tvätta norrsidan på förrådet så att den kan bli ommålad, men istället ligger jag här och njuter.
Kom arbetslust och träng dig på, här ska du motstånd finna!

Äh

Idag var det tomt. Tomt på idéer och vett. På jobbet satt jag som en zombie och försökte förstå ett system och inget gick in. Jag fattar det inte, helt enkelt.  Försökte läsa mina anteckningar men det blev ju inte precis bättre av det.
Efter en stund insåg jag var det var, migränvarning. Tog medicin och en halvtimme senare var allt lite klarare. Nä, det där systemet var fortfarande obegripligt men det är nog helt i sin ordning. Det är nog inte jag, det är dig som är lite märkligt ombyggt.

Jag åkte och köpte mig ett nytt pussel. Kvällen har i alla fall varit bra, hehe.

Hålla mig hårt i örat

Var hos kiropraktorn idag. Det var välgörande, både mentalt och fysiskt.
Vi pratade mer än hon knäckte min kropp, men ryggen den fick allt vad den tålde.
Vi pratade vikt, träning och målbild. Hon sa vad jag redan visste men som jag gärna lite slår dövörat till, att jag behöver nån som med vänlig hand håller mig hårt i örat. Nån som inte bara ger mig goda råd om hur jag ska vända denna skuta åt rätt håll utan som  också följer upp och kollar så jag gör det jag sagt jag ska göra.
Rätt så. En klok kvinna.
Jag fick en hemläxa, att sätta en målbild och att ta två kontakter med folk som kanske eventuellt kan bli min öronhållare.

Det är kallt asså, det är kallt som faan

Säger bara en sak: ullunderställ, den 10 maj. I Blekinge.

Och jag säger en sak till: min gissning är att den kommer en kort och intensiv sommar, typ som 2010 när vi hade 36 grader i en vecka och sen var det slut med sommaren, typ.
Kom ihåg var ni hörde det först.

Inte som väntat alls

Jag lyssnade på en podd på vägen hem idag. En intervjupodd (live) med en person som jag följt några år. En person som jag haft mycket höga tankar om. Nån som inspirerat mig och som jag framför allt fascinerats av. Vilket driv, vilken glädje, vilken livstils-idol. Som vänt negativt till positivt, inte bara en gång utan flera.
Ja ni vet. En sån där person som man vill träffa in real life, som man skulle vilja hänga med ett tag och låta sig influeras. Som skulle ge energi. Som känns som en idol men samtidigt som dig och mig, som en helt vanlig kompis.

Men.

Näe. Intrycket när personen pratar blir precis tvärtom. Jag inser efter ett tag att jag sitter och stör mig. Stör mig på sättet att prata, på de detaljer som betonas. Att det egna jaget hela tiden framhävs på ett lite kyligt, överlägset sätt. Inte ödmjuk alls, varken inför uppgifterna, personerna eller livet i stort.
Svarar inte på frågorna och intervjuaren gör tyvärr ett riktigt dåligt jobb, genom att vara helt förbländad av intervjupersonens förträfflighet. Det finns inte ett uns av ifrågasättande, som inte har baktanken att det ska leda fram till att publiken drar efter andan och brister ut i spontana applåder. Vilket de gör, men verkligen inte alltid. Vissa poänger faller platt och då känns det som om personen har ett manus. Det känns inte äkta. Det känns oerhört inövat och dramaturgiskt beräknat.
Tyvärr. Jag hade väntat mig nåt helt annat.

Besviken. Det är känslan som blir kvar när podden är slut.

Nästandagen

Det här var dagen då allt blev "nästan".
Vintern kom  nästan åter. Vantar ochmössa behövdes nästan, men de lämnade jag kvar hemma.
Silverräven försökte åka till Stockholm med morgonflyget. De gick ombord och kom nästan iväg. Då visade det sig att en hare skuttat in i noshjulet på flygplanet, så de fick snällt återvända till gaten.
Storstadsbesöket blev inställt.
Själv åkte jag till Blodgivningscentralen och blev nästan blodgivare. Allt började bra tills de inspekterade mina armveck där inga ådror vill stå i rampljuset direkt. Nix pix, inga svårstuckna fruntimmer här, sa de och så var det med den saken. Jag försökte i alla fall.
På jobbet fick jag nästan ett sammanbrott men räddades av han som fick ett förra veckan. Fik tag i nästan alla filer jag hade behövt typ förra året.
Ny på kvällen kom jag nästan ut på min dagliga runda. Runt kvarteret tar inte en halvtimme, inte ens om man stannar vid bilhandlaren, men nästan.

Gammalt och nytt

Trodde jag skulle visa före- och efterbilder på kompostbygget. Eftersom jag är synnerligen aktiv med mobilkameran, så självklart hade jag ju tagit kort på komposten innan vi rev den. Tji fick jag. Det hade jag inte alls och det ska jag kanske egentligen se som ett sundhetstecken, eller? Vem tar kort på sin raserade kompost, liksom?
Nåväl. I ena hörnan av vår gigantiska tomt byggde förra ägaren en kompost. Eller, ett litet ställe att dumpa löv, pinnar, gamla krukväxter mm. Där har den sen stått i vått och torrt, i storm och hagel i säkert 30 år.
En morgon efter en av vinterns blåsiga nätter, gick vi ut i trädgården för att se om nåt träd fallit. Allt intakt, utom just komposten. Den hade helt sonika bara kollapsat. Den bestod av två väggar som nu låg ner. Inget dramatiskt alls och just nu undrar jag ju i mitt stilla sinne om det där med sundhetstecknen egentligen. Jag ägnar uppenbarligen ett helt inlägg åt vår komposthörna. Ah ja.
Där har den i alla fall legat ett tag och sett rätt dyster ut. Här är en bild på delarna i alla fall.

Men se, plötsligt händer det grejer!
Förra helgen köpte vi virke och skred till verket. Inget ovanligt kanske, men denna gången var det faktiskt mer mitt projekt. Jag bestämde mått och beräknade virke och gjorde det mesta av byggandet. Möjligt att Silverräven säger 50/50 nu, men lyssna inte på honom. Det kändes i alla fall som mitt projekt.

Nu så, nu är den färdig. Lite större än den gamla. Det är inte helt rak, inte helt perfekt och det finns massor att anmärka om man har dom böjelserna. Den är good enough, jag menar, det är en kompost.
För första gången på länge, både började vi och avslutade ett projekt inom loppet av ett dygn. Det ni!

Konfa-tider

Idag var vi på konfirmation.  Funderade över när jag var på det sist. För några år  sen missade jag en konfirmation, men kommer inte ihåg varför. Tror det var Pillerill som var sjuk eller nåt. Strunt samma.  Men innan dess var det nog en av mina kusiner. Hm. Det var några år sen. Slutet 80-tal. Tja, 10 - 15 år sen då va?
Idag tog det nog 1,5 timme i kyrkan. Enbra övning både för vuxna och barn, att sitta stilla så länge utan att pilla på sina mobiler.