Tankehelg

I helgen har det varit många tankar som snurrat. En situation tog en märklig vändning. Mitt negativa jag blev kanske inte helt överraskat egentligen, men jag hade hoppats på att motsatsen till vad som hände skulle hänt istället.
Min tro på god kamratanda, tolerans och kärleken till nästan fick sig en törn. Vad hände med respekten för andra?
Hur ska jag förhålla mig till detta? Ska jag fajtas för min (och andras) åsikt eller ska jag bara lämna slagfältet och låta mina kombatanter snopet stå där? Eller kombatanterna har kanske inte ens fattat att vi är på mental kollisionskurs just nu? Jag har nog inte ens visat det särskilt tydligt.
Vill jag verkligen fajtas? Tyvärr är nog insatsen i så fall verkningslös, jag förlorar nog mer i andra hänseenden än vad jag skulle kunna vinna i den aktuella frågan. Samtidigt tycker jag att man måste påtala om nåt är på väg åt fel håll.
Hrm.

Nu skriver jag så där kryptisk som jag ogillar när andra gör. Tala ur skägget, kvinna! Men jag mumlar nog helst i skägget just nu. Detta är inget livsvgörande på nåt sätt, och berör inte min familj eller mina närmaste vänner heller (jo lite) , så varför blir jag då så upprörd? Varför snurrar då tankarna i huvudet? Vad enkelt allt hade varit om jag varit lite mer fyrkantig, då hade jag sagt några väl valda ord och vänt ryggen till och aldrig mer ägnat det en tanke. Men jag är inte fyrkantig, jag är rundad i hörnen (haha, bokstavligt talat), jag ser inte världen i svart eller vitt. Jag ältar, jag försöker förstå, försöker hitta en förklaring, hitta ett konsensus.

Hur gör ni när ni hamnar i konflikt? Slåss för er sak (även om ni inte behöver det) eller glider ni undan för att slippa fajtas mot väderkvarnar?