Det var en gång en ung(nåja)kvinna, vi kan kalla henne för Nipe.
Nipe var ute och sprang motionsorientering, mitt ute i den Blekingska urskogen. Små kärr, granris, stenar och stigar susade förbi på hennes färd. Vind i håret och sol i sinne. På väg mot kontroll nummer fem kommer Nipe ikapp en halt gubbe, vi kan kalla honom Rune. Nipe, som ju är känd för att vara den vårdande, ömsinta typen (eller hur var det nu), funderar lite på om hon ska fråga Rune om han behöver hjälp tillbaka till starten. Rune viker nu av åt vänster, precis som Nipe ska göra. När Nipe så också viker av på stigen åt vänster, är Rune nästan borta. Nipe konstaterar att han springer fort han Rune trots sin fot. Strax efter genar Rune med bestämda steg genom skogen mot kontroll nummer sex. Nipe genar också, fast inte på exakt samma ställe. När Nipe kommer fram genom björnbärsriset och ut på en annan stig, inser hon att hon förmodligen är förbi Rune. Sporrad av att ha sprungit förbi en halt gubbe, som vi just nu kallar Rune, så sätter hon fart efter kontroll sju och åtta. Väl i mål på en bra tid, stämplar hon in med ett brett leende och med smaken av seger på tungan.
Du har inte godkänd bana hör Nipe genom segerruset. VA?
Du har glömt nummer fem, säger mannen vid målet och ler överseende.
Jamen, säger Nipe chockat, jag spanade ju på Rune, den halte gubben. Det måste ju vara hans fel!
Sensmoralen i detta: Om man jagar halta gubbar i skogen, ja då haltar även logiken hos unga kvinnor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar