Ris och ros till Tjugoelva

Nu när 2011 är ett passerat kapitel, så kan jag med fokus inställt framåt  försiktigt  blicka tillbaka litegranna. Jag varnar för ett långt inlägg. Bilder får ni i nästa inlägg.

Januari:Vi åkte till Idre och hade i stort en underbar resa. Frös som en hund hela resan och hade en kräksjuka light som däckade halva styrkan i 1,5 dygn. Men hey! vad det är hälsosamt och stärkande i fjällen, om man då bara undviker dåliga hamburgare och tar med tillräckligt med Jäger, eller hur mamma och pappa?
Maken drog på tjänsteresa i Australien och stiftade bekantskap med diverse giftiga saker ute i bushen, kom dock hem helskinnad. Avslutade månaden med att se finalerna i handbolls-VM, på plats i Malmö. Hotellfrukost och shopping på det, man tackar.

Februari: Döptes om till Vabruari. Förutom att vi vabbade eller var sjuka själva varje vecka hela månaden, så vurpade jag när jag var ute och joggade. Ja, ni fattar stämningen va? Utöver detta så ändrades min jobbsituation en smula, inget allvarligt egentligen, men en liten ettrig stressfaktor kom in i bilden.

Mars: Lite vabb och lite egen förkylning, men också lite rolig träning mellanåt. Grävarna kom och påbörjade äntligen vår utbyggnad/renovering. Lugnet före stormen.

April: Åkte till Branäs med jobbet och hade det väldigt trevligt, om än väldigt dimmigt (kan dubbeltolkas). Kom hem och hade influensavirus med mig, som jag även bjöd maken på. Vi öppnade april starkt med att ligga helt utslagna i soffan. Vi missade Pillerills rockkonsert på dagis, vi orkade knappt föda oss själv och barnen, samtidigt om snickarna kom och vände upp och ner på större delar av huset. Mycket mer än beräknat blev byggarbetsplats.  Hur mycket vi än ansträngde oss, så fanns liksom inte tillräckligt med ork. Vi hade bara ström i vardagsrummet, så där bodde vi ett tag, utan kök och med kolstybbsrester överallt.  Denna renovering som vi sett fram emot så länge och som nånstans trodde att vi inte skulle tycka var jobbig alls, tog verkligen musten ur framförallt mig. Så här i backspegeln tror jag att det var den där influensan som gjorde det.  Jag tömde alla energireserver jag hade, både fysiskt och psykiskt. När köket försvann, försvann även mina goda matvanor. Lägg till den där stressfaktorn på jobbet ovanpå detta. När elektrikern lyckades koppla ur hälften av den lilla elen vi hade kvar och då även kopplade bort kyl/frysen i källaren utan att säga till, ja då gick liksom proppen även hos mig. Kunde inte tänka klart och jag är evinnerligt tacksam för att mina föräldrar helt oplanerat råkade dyka upp just då. De hjälpte mig att dra en förlängningssladd från garaget och övertygade mig om att det mesta i frysen faktiskt hade klarat sig. Jag hade bara kollat i en låda där det låg bär och glass och de hade ju redan smält. Resten var Ok. Ingen stor händelse kanske, men det var så tydligt där att min stressnivå blinkade ilsket rött. Helt blockerad från logiskt tänkande, jag gick bara på adrenalin.

Maj: Månaden inleddes med högst oväntat och ovälkommet besök. Skruttafisan kliade sig frenetiskt i huvudet och gissa hur kul med är med löss, när man bor högst provisoriskt inklämda i samma rum?
Dagen efter åkte jag till apoteket och köpte lusmedel och åkte hem för att lusbehandla. Då hade nog nån högre makt lite medlidande, för hemma hade elen på övervåningen kopplats in. Dessutom hade snickarna gjort så mycket färdigt i köket att golvpappen kunde tas bort. Vi kunde gå runt på vårt nya fina parkettgolv och kunde liksom se att det började likna ett hem igen. Heaven! Städade, bäddade rent och tyckte att det nog verkade gå åt rätt håll. Så underbart att kunna slå på värmen i huset och få sova i sin egen säng. Dagen efter hittade jag även lus i mitt eget hår... Det var inte det enda jag hittade. Vid frukosten så satt jag och tittade in i blivande köket, med morgonsolen som flödade in bakom mig. Då hittade jag 5-6 golvplank som var mattlackade. Synd att resten var lackat... Ett felmärkt paket var orsaken och just detta paket hade den stackars snickaren använt som "såg-paket", så de här felande bitarna satt liksom lite här och där på golvytan. Snickaren hade inte upptäckt det, eftersom han la på täckpapp direkt efter läggningen och solen inte låg på från det hållet han la det. I vissa vinklar syntes det inte alls, men från andra riktigt lös det om de felaktiga plankorna.
I denna minst sagt för psyket ansträngande vecka, när vi inte visste vem som skulle få betala omläggningen så började jag träna med min PT/sjukgymnast. Hur jag tänkte där, det är en gåta. Det var jätteroligt och nåt jag velat göra länge, men med facit i hand så borde jag väl ha väntat till lite senare.
Köket och hallen blev brukbart och snickarna drog sig tillbaka och vi kunde tapetsera och måla.
Tyvärr medförde inte det nya köket att jag återgick till de bra matvanorna, utan tvärtom. Denna månaden gjorde vi liksom allt. Vi målade, tapetserade, tränade, orienterade, joggade, köpte ny cykel och krönte det hela med att vara med på möhippa/svensexa.

Juni: Cirkusen fortsatte hela juni. Det var helt otränade cykellopp, klassåterträff från studenten, skolavslutningar, orientering och bröllop. Midsommar hade vi hemma hos oss  när vi ändå var i farten och ovan på detta min jätteroliga men samvetstyngande träning med PT/sjukgymasten. Sista veckan innan semestern som väntade i juli, så var jag på röntgen av tjocktarmen, nåt som jag skjutit på hela våren för att jag inte hann och inte riktigt vågade.

Juli: Äntligen semester! Sprang en för mig lite för lång orienteringstävling i en 20-mannastafett. Direkt efter drog vi till ALV i Vimmerby. Lämnade barnen på kollo hos svärmor och tänkte jobba med att lägga trall runt entrén. Svärmor ringde och meddelade att de åkte till sjukhuset med Pillerill med  befarad blindtarmsinflammation. Avbokade mitt planerade träningspass, men Pillerill repade sig så vi kunde bygga vidare. Nånstans där och då tog väl stressen överhand över mig.  Symptom hade jag haft redan i maj och juni, men lite öronsus, dubbla hjärtslag pga kaffe kan man ju ignorera när man tror man måste hålla uppe tempot. Nu på semestern blev det så uppenbart att det inte var bra. Trots några lugna dagar så gick inte kroppen ner i varv, snarare tvärtom. Sömnproblem, kort stubin, öronsus, hjärtklappning, you name it. Självskattningstest på nätet gav mig high score. Jag tappade totalt kontrollen över min egen kropp och knopp. Fy fan, vad läskig den känslan är. Träningen som jag ställt in, blev aldrig ombokad, det gick liksom bara inte att fortsätta. Gick till min goa vän och låtsaslillasyster JoSe som gav mig massage och mental energi. Kärlek till dig, vännen!
Vi drog iväg från allt sista veckan i juli och hade två helt underbara veckor i Ängelholm. Vi gjorde massor med saker, men bara det vi kände för. Kroppen och knoppen fick komma till ro.

Augusti: Mitt i den underbara semester så ringde det och vi fick veta att vi hade haft inbrott hemma. Så otroligt typiskt, eftersom vi beslutat oss skaffa larm, bara huset var färdigrenoverat... Vi vägrade låta det sabba vår semester och jag lyckades faktiskt att i stort behålla lugnet jag fått tillbaka.
Vi gick på en magisk konsert med The Ark på Tyrolen i Blädinge, där allsången aldrig ville ta slut (och nu medan jag skriver detta så är faktiskt just den allsången på min spotify, fan jag ryser i hela kroppen!). Sista halvan av augusti jobbade jag och sprang en del orientering.

September: Vi drog till Tivoli i Köpenhamn, helt underbart och till och med jag våga åka några bergochdal-banor. Orienterade massor och hittade groteskt mycket svamp. Nya träningsrutiner för Skruttafis och en löjligt liten men naggande ond jobbgrej stressade upp mig igen. Höll mig flytande i alla fall, men hade massor med stressymptom. Minsta lilla sak körde upp mig i varv. I månadskiftet mot oktober  körde det ihop sig igen och jag fick en rejäl förkylning. Choklad är bra botemedel, eller kanske inte förresten.

Oktober: Den där förkylningen  kröntes med ett ryggskott. Kroppen drog i handbromsen ytterligare en gång alltså. Gick till en helt underbar naprapat som mellan knäckningarna och vridningarna ställde de rätta frågorna. Drog ner på både tempo och egna förväntningar. I slutet av oktober återupptog jag min träning med PT/sjukgymnasten, men med ett helt annat tempo och fokus. Nu kunde jag känna att det gjorde mig gott.

November: På det stora hela en bra månad. Låga krav (både yttre och inre) höll stressen på en låg nivå. Gjorde ett 24timmars-EKG för att kolla de dubbla hjärtslagen, men trots att jag drack både kaffe och alkohol för att trigga, så slog hjärtat helt normalt. Nästan skrattretande egentligen, men på kvällen efter att jag lämnat tillbaka grejerna så kom dubbelslagen tillbaka igen.

December: Ungefär som november fast med mer glögg och pepparkakor inblandade. De där dåliga matvanorna jag återföll i under renoveringen, de har jag inte kommit ur än. Dagen innan julafton fick vi äntligen tummarna loss och skaffade katt igen, snart nio år sen sist. Så härligt rätt! Lilla Sigge, du var efterlängtad!

Jämnt över året ligger lite jobbrelaterad skit, men det kan jag inte skriva om här. Det finns också andra händelser framför allt i renoveringen som kan adderas till det hela, men det skriver jag inte heller om, för det hade bara gjort inlägget ännu längre.

Jahapp, det var mitt år det. Jag blir liksom inte riktigt klok på hur jag mår egentligen. Helt klart skrapade jag näsan i en tegelvägg där i början av sommaren, men jag tror det var tur att jag hade sex veckor semester just då. Det är små små saker som tillsammans nästan stjälpt lasset. Att få löss är ju ingen stor sak egentligen, inte heller att golvet blir fellagt. Men i kombination med 10 andra småsaker, så blir summan för stor. Det här året har kostat energi helt klart.
Men med en ökad medvetenhet för mina egna begränsningar, tänker jag nu äntra 2012 och bygga upp reserverna igen, sakta, en bit i taget.