Gick på ett lunchpass idag, som i egentligen är nån form av avslappningspass, fast mestadels stående.
" I andningstempo", var väl i stort sett enda förhållningsregeln.
Just det. Bara där blir jag starkt medveten om hur den här kroppen både gasar och bromsar samtidigt.
Jag är så ovan vid att andas lugnt och fokuserat, att hela min kropp reagerar med att blir skitstressad.
Nu ska jag väga upp allt mitt klankande på mig själv och min kropp (och knopp), med den för mig glädjande känslan av att det gick bättre på slutet av varje övning. Det går åt rätt håll här, även om det är med myrsteg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar