Cykeläventyr Höst14 Etapp 3

För några veckor sen fick jag och en kompis tid till att cykla ytterligare en etapp på Blekingeleden, från öst till väst. Första gången cyklade vi från Brömsehus i öst och fram till Kråkerum. Några dagar senare försökte jag fortsätta från Kråkerum tillsammans med familjen, men det blev ett litet snopet slut på den tanken, när vi hade glömt hjälmarna hemma.
Nu kunde min kompis följa med och vi lyckades dessutom tajma det hela med hennes makes jobbtider, så vi fick hjälp med transporten från bilen till startpunkten.
Regnet hängde i luften minst sagt, men vi klarade oss faktiskt hela etappen.

Vi öppnade starkt med att efter bara någon kilometer ta en kissepaus. En mycket välbehövlig sådan.
Sega ben hade jag redan från start och tänkte i mitt stilla sinne att det skulle bli väldigt långa tre mil. Min kompis verkade stark, så det var bara att trampa på, le och se glad ut.

Ganska mycket grusvägsrally i början, men på väg mot Älmtasjön blev det mer stig och vi fick gå en hel del. Ett mycket snabbt stopp vid sjön för att ta lite foton.
En hel del skogsvägar följde sen och det var härlig cykling, om än ganska småkuperad vill jag minnas. De trötta benen hade väl vaknat en smula, men mjölksyran låg på lut hela tiden.
Sista biten in mot Mörtsjöåsen var riktigt fin. Lite mer stig i fin skog. Precis innan Mörtan går leden längs med sjön och det är obeskrivligt vackert.

Vi tog en matpaus på bryggan vid Mörtanlägrets lokaler. Jag hade med mig boveteplättar som jag hade limmat ihop med varandra med lite Nutella. Lyx!
Strax efter Mörtan kom vi fram till en liten fors med en fin bro över. Hit måste jag åka på utflykt med familjen!

Nu var det skogsväg, blandat med stig ett tag och vi slet en hel del med att få med oss cyklarna. Min kompis halkade när hon skulle bära cykeln över en stor blöt sten och drattade på ändan. Det såg både dråpligt och förbaskat smärtfyllt ut och hennes lårkaka hade nog vunnit pris om den ställt upp i tävling, hujedamig.

Det kom även några hagar som skulle passeras och vid övergångarna över staketen fick vi också klättra över med cyklarna. Inte helt lätt, även om man är två.

I skogen här såg jag enstaka kantareller, men eftersom de bara var enstaka fick de stå kvar.
Precis när vi saktade in vid en vägbom, körde vi förbi ett gigantiskt bestånd, mitt på vägen. Nu var vi ju bara tvungna att stanna och plocka. Vilken tur att jag sparat påsen jag hade haft mina nutellaplättar i!
Kikade in i skogen och såg ännu fler kantareller. På en femminuterspaus hann vi fylla påsen och lite till! Markerade nogsamt ut stället på kartan och cyklade sen vidare. Passerade ytterligare en fors med tillhörande bro.

Nu började vi bli ganska trötta. Vi har en fantastisk förmåga att trissa upp tempot båda två. Ingen vill  verka svagast...
Det hade varit mycket släpa cykel, men nu försäkrade kompisen att det bara var grusvägar kvar enligt kartan. Jodå, men leden gick inte enligt kartan längre... Så in i skogen igen, på tekniskt svåra stigar. Trötta i benen var vi så vi orkade helt enkelt inte cykla så mycket utan fick återigen släpa lite.
På slutet kom vi så upp på en grusväg som sen blev en asfaltsväg och som ledde fram till bilen. Jag var så trött och blev så obeskrivligt lycklig av att se bilen där. GPS-klockan stannade på 30,5 km och vi körde hem trötta och glada.