En utmaning senare

Hemliga damen och jag hade en liten utmaning ihop fram tills denna veckan: att träna 52 ggr på ett år. En gång i veckan är bättre än ingen gång var vår paroll. Bättre att ligga på en nivå som passar än att gå ut för hårt och misslyckas (igen). Vi har räknat ner från 52 och när vi nådde 0, ja då fortsatte vi helt enkelt att räkna för att hålla uppe utmaningen.

Vilken otroligt häftig grej! Jag känner inte Hemliga damen, men vi har haft den här utmaningen ihop ändå och det har betytt massvis för mig. När träningsmotivationen varit låg, ja då har jag fått energi genom att veta att Hemliga damen har koll på mig, och genom insikten att ett missat träningstillfälle betyder att hon ligger ytterligare ett steg före.

Att ha en träningskompis, det är ett råd man ser i alla komiform-reportage. Det är inte lätt att hitta nån. Grannen är mycket mer sportig och har mer tid, bästa kompisen och gamla träningskollegan jobbar inte på samma tider, kompisen ska på kören/hämta barn/gå på kurs de dagar man själv kan träna. Men man måste inte träna ihop rent fysiskt för att träna ihop. Hemliga damen och jag har tränat ihop ett helt år, helt oberoende av varandra. Hon har sprungit när jag har cyklat, jag har sprungit när hon har styrketränat. Men vi har brytt oss om varandra och vi har haft ett gemensamt mål. Tillsammans är man mindre ensam, tillsammans är man stark. Så tack underbara Hemliga, det har varit ett kul år och du har fått mig att se mig själv som en tränande person igen, en person som har börjat sätta mål för min träning igen.