söndag 17 maj 2009

Blixtbesök hos tomten


För länge sen kom en förfrågan om ett inlägg om mannen bakom kameran, dvs den skyldiga till ”pappas bilder”. Nu äntligen har Nipe fått tummen ur.

Långt tillbaka i tiden, innan de flesta av oss ens var påtänkta, gick min pappa på folkhögskola i Grimslöv, Småland. Där hittade han inte bara en rasandes grann fjälla, som sedermera blev min mamma, utan även en kompis som heter Ingemar Kroon. Denna Ingemar var frälst i fotografering och blev sedan fotograf till yrket, främst på tidningen Smålandsposten. Då på mitten av 60-talet invigde han pappa i den ädla konsten. Det tog inte lång tid innan pappa var förälskad. I fotograferandet menar jag, förälskad i mamma tog längre tid. När väl förälskelsen slog till där – ja, då gjorde den det med buller och bång, men det är liksom en helt annan historia.
Tillbaka till mörkrummet. Ingemar och pappa fotograferade och framkallade som galningar och snart hade pappa investerat i en fin Leica som nog funkar än i dag.
Efter studieåren flyttade mamma och pappa till Skinnskatteberg, för att arbeta på folkhögskolan. Skolans mörkrum användes flitigt de här åren. De flesta svartvita bilder vi har hemma är producerade där. Motiven skiftade. Det var små söta (nåja) barn - min storasyster och jag, vänner och bekanta, blommor och bin, tåg och backhoppningsbackar, föräldrar och gamla hus mm. Allt som kom i linsens väg blev förevigat.
När jag var två år, flyttade vi hem till Småland igen och fotograferingstakten bromsade in betänkligt. Det var inte bara bristen på mörkrum som orsakade detta, utan även köp av föräldrars skogsgård, barn i skolålder, lantbruk, fiolspelande, jobb och jakt. Livet kom emellan kan man säga. De här åren resulterade i en mer ordinär skörd av foton, lite diabilder och vanliga färgkort med kompaktkamera, tagna på semestern.
Men de gamla korten finns ju kvar! De ligger hemma i Småland i några lådor. Jag har genom åren plockat fram dem och tittat på dem, nostalgisk som jag är. Länge trodde jag att det var de kort som fanns från min barndom. Döm om min förvåning när det för något år sen dök upp diabilder i färg, tagna på sent 60-tal och tidigt 70-tal! En gedigen skatt som kröp fram ur ett skåp nånstans. Nog för att det är ljuvligt att sitta vid köksbordet och titta på svartvita foton, men det är ingenting mot att sitta i soffan och i mörkret njuta av barndomen med hjälp av en gammal hederlig diabildsprojektor.
Nu är pappa inte längre fiolspelande bonde med skog och heltidsarbete. Skogen blåste ner, fiolen blev hängande på väggen och lönekuvertet bytt mot pension. Enda fasta anställningen är den som tomte. Inte en tjänst att förakta och det är också en tjänst han sköter med bravur en gång om året! Hobbys finns det dock gott om.
Men vem vet – kanske finns det nu tid att ta upp fotograferandet igen?

10 kommentarer:

Jenny sa...

Jag älskar gamla foton! Det är verkligen härligt att bläddra bland gamla foton och drömma om svunna tider...

Katinka sa...

Det tycker jag allt att din pappa ska göra om fotograferandet varit ett så stort intresse för honom!

nillas liv på pinnen sa...

Roligt det är med gamla foton!
Jag har svartvita (förstås) negativ som min farfar tog på min pappa och hans syster på slutet av 30-talet och början av 40-talet. Det är häftigt.

Lusamusa sa...

Fantastisk bild! Och fantastiskt schysst mössa!

Nipe sa...

Jenny: gamla kort är ju ungefär som med kartor, en biljett tillbaka i tiden - för minnesresor.
Katinka: Håller med fullständigt!
nilla: Ja, skithäftigt! Så otroligt länge sen! Så annorlunda världen såg ut då...
Lusamusa: Haha, ja den mössan hängde med länge! Undras om den finns kvar än? Måste fråga!

knaprig kaka sa...

Har din pappa sett filmen "Maria Larssons eviga ögonblick"? Om inte, är den definitivt något för honom.

Och för alla andra, kan tilläggas. Jag och mina syskon var och såg den tillsammans med vår pappa när han fyllde år och när eftertexterna rullade satt vi alla fyra och var lite våta i ögonvrån. Finare historia om konstnärskap mitt i det hårda vardagslivet får man leta efter.

CharmKatti sa...

Vad fint skrivet om din pappa och hans historia.

Kramar
Katti

JoSe sa...

Åhh, söta lilla extrafar "Bondel"..
Ge honom en kram från mig!!

(Att det ska vara så svårt att komma ihåg lösenordet här...)

Nipe sa...

JoSe: Du behöver inte logga in, det vet du va? Det räcker att klicka på Namn/URL och skriva JoSe. Så behvöer du inte belasta minnet med ytterligare ett login:-)
På jobbet har jag mitt lösen i skrivbordslådan, annars skulle jag aldrig kunna börja jobba efter en långhelg! Kram på dig!

JoSe sa...

Näää det visste jag inte. Lever ju inte precis i bloggvärlden... men din blogg vill jag ju följa så klart!!!
Facebook binder upp mig så det räcker även om jag taggat ner där.