Jamen självklart!

Och vad hände i morse tror ni? Nån jäkel startar budgivning på det lilla krypinet. Nej, det var inte vi, tyvärr.
Ogillar starkt:
1. Att det måste gå så rasandes fort nu  för tiden med husköp. I synnerhet på en sommarstuga måste man få tid att göra de undersökningar man som köpare bör göra. Man tvingas att ta beslut och lägga bud innan man rimligtvis hunnit kolla upp med kommunen och lantmäteri om tomtgränser, exploateringsplaner, VA-planer och fan och hans moster. Att göra allt sånt innan en visning känns ju helknas, först måste man ju veta om man överhuvudtaget vill ha huset? Eller? Är jag bara en gnällkärring som inte vågar chansa med min privatekonomi?
2. Att det finns andra som också vill ha samma hus som jag. Att tvingas trissa upp priset på ett hus för att nån annan också vill ha det. Stick och gör nåt annat hörrni! Lämna mig och mitt objekt i fred. Ja, det är möjligt att de tänker exakt samma sak som jag gör. Men fy vad jobbigt det är att först fundera på om man vill titta på det, sen åka dit och bli förälskad men ändå fundera på det. Gå och fnula på idén och räkna pengar, tid och engagemang och sen komma fram till att ja, vi vill. Och då, då ska nån annan få för sig att hen ska köpa "mitt hus". Va fasen?! Ja, jag är nog en folkilsk egoist, men jag vill liksom själv vara den som bestämmer om huset som är till salu blir mitt eller inte.

Oh ja, jag skriver i affekt så ta mig lite med en nypa salt. En annan dag kanske jag ser nyktrare på det här. Jag kanske till och med har backat på vad jag känner för huset. Det är kanske för långt till havet därifrån trots allt? Jag kanske inte alls vill ha torrdass och framför allt och den viktigaste faktorn i det hela, vår bankkvinna kanske ser lite mer sansat på detta än vad jag(vi) gör? Det återstår att se.
Under tiden som jag ojar mig över detta, roar jag mig med att glädjas med Kari som precis har blivit husägare och som är i den där härliga fasen när nån annans hus transformeras om till sitt eget.