Alltså det här med nattorientering... det är nåt visst med det. Kan inte riktigt förklara känner jag, men det är som en hatkärlek, fast mer kärlek.
Det är mörkt, ofta kallt, ensamt, lite läskigt och skitjobbigt. Men det är samtidigt naturupplevelse i kubik. Orientering i sig är ofta ett helt brutalt möte mellan människa och natur, men när det är natt så blir detta möte ännu mer brutalt. Lampskenet skapar en liten miniverklighet där allt förstärks, alla dofter, alla intryck, alla känslor - såväl negativa som positiva.
När jag springer nattorientering har jag alla sinnen på helspänn och jag registrerar allt som händer runt omkring, så minsta gren som knäcks märker jag. Alla känslor tumlar fritt om vartannat, från rädsla till djupaste lycka, från ilska till glädje.
Sen är nattorientering vackert att titta på. Lampor som dansar fram genom den mörka natten är nästan hypnotiserande vackert. För några veckor sen sprang jag en tävling i Vilshärad utanför Halmstad, i skogen och på stranden där jag badade som barn.
Efter målgång satt vi på en restaurang vid stranden och såg ut över den mörka stranden och havet. En efter en kom lampsken upp över kanten på sanddynen och närmade sig oss längs med stranden. Svart natt som fylldes av små ljuspunkter som i olika takt kom närmare och närmare. En helt underbar syn.
1 kommentar:
Bättre än så går det inte att beskriva det märkliga fenomenet nattorientering.
Skicka en kommentar