Mitt första träningsminne

Det här med träningsminnen. Inte helt lätt att definiera vad som är det första träningsminnet.
Stina K uttryckte det så bra i sitt inlägg idag. Att nånstans på livets väg började man uppfatta det man höll på med som "träning". Egentligen har man väl kanske tränat hela livet genom att man rört på sig. När blev det just träning? Det tål att tänka på. Jag tror jag definierar det som: när jag rörde på mig med ett visst syfte i att bli bättre på det.

Jag har två ganska luddiga minnen av träning från barndomen, som då inte faller in under det mer allmänna begreppet "rört på sig".
Det första är när vi skulle ha skidtävling i skolan, jag gick i årskurs 2. I årskurs 3 gick min i stort sett enda konkurrent, Eva. Hon var lång och hade visat på rasterna att hon var rätt vass på längdskidor. Det var jag också, jag hade åkt mycket längdskidor hemma i trädgården. Dessutom hade mamma och pappa spårat ett ca 2km långt spår ute i skogen, där vi åkte runt hela familjen.
Men för att slå Eva, som ju då var både ett år äldre och mycket längre - insåg jag att jag nog måste öva lite. Så det gjorde jag. Runt, runt på det där spåret runt huset och i skogen i flera veckor innan tävlingen.
Resultatet: Jag vann tävlingen i skolan! Tjohooo!

Nästa minne är från mellanstadiet nån gång när min kompis Johanna tog med mig på fotbollsträning. I den lilla byn där jag gick i skola, var man nästan tvungen att spela fotboll för att få ett existensberättigande. Så jag följde med henne. Hon hade stor talang och gick senare vidare till andra större och bättre klubbar. Hon ja.
Jag däremot, jag gick på en endaste träning, sen var vi nog alla rörande överens om att hon skulle sköta det där med fotbollen.

Så mitt första minne var kanske det där med skidorna, men jag måste ändå lägga till ett minne från gymnasiet. Vi var ett gäng tjejer i klassen som hade upptäckt att det fanns ett gym i anslutning till gympasalen. Detta var på 1989 och bodybuilding var liksom grejen. Fasen, vad coola de killarna och tjejerna var!
Så vi tog en håltimme och gick dit. Vi slet och drog i maskinerna, utan nån koll på vad vi gjorde egentligen. Efter en stund gick vi över till bänkpress, för det hade vi ju fattat var häftigt. Vi pressade och pressade och satte upp mål för hur mycket vi skulle orka några veckor senare. Vi smidde planer att vara där varje håltimme och pressa. Vi var nog i gymmet en timme drygt och sen gick vi till duschen - skitnöjda. Stretching var det ingen som lärt sig nåt om än, så det hoppade vi sonika över.
Gissa resultatet.
Söte Göte...
Det tog några dagar innan vi ens kunde stå upp normalt. Denna träningsvärk!
Vi gick aldrig tillbaka till det gymmet fler gånger.