Hälsohets

Nåt jag stör mig på just nu i hälsosvängen, det är det här med att man måste vara så professionell i allt man gör.
Det duger inte att bara ge sig ut och springa längre, nej det måste finnas ett träningsprogram med ett specifikt mål. En coach måste man också ha som kör löpskolning. Det måste finnas ett intervallpass, ett backträningspass och ett distanspass och allt vad det heter. Tappar man en dag för att det är göttigare att pilla naveln eller gå på afterwork, ja då ligger man hjälplöst efter. I min värld blir det bra ytterligare en stressfaktor som tar död på träningsglädjen.
Alltså, när jag började springa lite mer regelbundet, inför Tjejmilen 1998, då åkte vi upp till elljusspåret, drog en runda där i maklig takt och sen var det bra med det. Inga tider, inga ökningar, inga intervaller. Vi var glada att vi orkade runt. Efter ett tag blev det två varv och när vi totalt tröttnat började vi leta efter roligare elljusspår.
Det gick det med. Vi kom runt Tjejmilen och till året efter gick det till och med fortare.
Sen jag började tänka på alla tänkbara parametrar runt löpning så har jag liksom tappat fokus. Jag blir oerhört stressad och provocerad när folk i närheten vill problematisera löpträningen.

När det gäller den hälsosamma maten är det likadant. Det är så många pekpinnar och förbud och påbud och knepiga dyra ingredienser att jag går vilse. Jag irrar bort mig i jakten på det ultimata receptet med mest nyttigheter i. Jag irrar mig bort från spisen och ner i ett teoretiskt träsk som jag fan inte hittar ut från. Istället för att lägga fokus på att faktiskt laga mat, så hamnar mitt fokus på att jag måste laga maten så bra och nyttig som möjligt. Matlagningslusten äts upp av kraven (mina egna reds anm) på att maten ska vara näringsmässigt perfekt.

Så, det är mina tankar om hälsohets. Vi (jag) sätter upp så stora krav på kvaliteten på träning och kost att vi helt missar kvaniteten. Good enough har bytts till Must be perfect.