Självklart är jag stolt över att jag fött två barn. Lite klyschigt sådär brukar man jämföra en förlossning med ett maraton. Nu har jag inte sprungit nån mara, men jag kan ju jämföra det med att åka Vasaloppet och det stämmer ganska bra. En lång mangling och obeskrivlig lättnad och stolthet när det är klart (och en grym träningsvärk i kroppen).
Men om vi nu smalnar av ämnet att handla om stolta ögonblick när det gäller träning - är det nog inte Vasaloppet som ligger högst. Visst är jag stolt över att ha åkt alla nio milen, varav åtta med rejält skoskav! Det var häftigt att kunna vinna över sig själv och faktiskt åka i mål, trots att jag var på väg av spåret redan i Mångsbodarna (tack till min svåger som förbjöd mig).
Nej, det är nog min utförsåkning som jag är mest stolt över.
Jag började åka 1999 och då var jag rädd. Vågade knappt åka alls och tyckte inte jag kunde svänga. Var totalt livrädd när det var backar då man såg hela vägen ner. Gustavbacken i Lindvallen är bara förknippad med ångest, stor ångest.
Vi åkte några år och det blev bara värre. Säsongen 2002 när vi var i Trysil klarade jag knappt åka blå backe. Jag var nog inget roligt resesällskap till de andra som ville åka rött och svart.
På vintern 2004 åkte vi en vecka med min syster och svåger. På den tiden hade vi bara ett litet barn var och vi vuxna delade på skidpass. Jag och syster gick i skidskola och det var ju inte så väldans mycket mer än just i skidskolan som vi åkte. Rädd, rädd, rädd.
Sen kom det fler barn och vi la nästan ner det här med utförsåkning.
År 2008 skulle mitt företag på kick-off till Idre och jag tänkte att jag åker väl några pliktskyldiga åk med de andra och sen smiter jag iväg till längdspåren.
På nåt konstigt vis verkar det som om jag vilat mig i form. Jag var inte rädd?! Jag åkte stora, röda Västbacken och den var hur rolig som helst.
Det blev mer än några pliktskyldiga åk. Jag åkte hela dagarna och först när liftarna stängde åkte jag längdskidor. Hur jag orkade det är ännu en gåta. Kanske inte så konstigt att jag sista dagen kraschade rejält i längdspåret..
Men utför! Vilken skillnad!
Sista dagen tog jag min första svarta backe och var inte ett dugg rädd. Stolt är bara förnamnet...
4 kommentarer:
Härligt! Är själv en sån som trott att jag inte kan åka skidor utför- och inte kan lära mig heller. Som tur är vågade jag ge det en chans till. Nu är skidåkningen en stor del av mitt och familjens liv :)
Camilla: Just att våga ge saker en chans till - det är grejen! Härligt att du också lyckades!
För oss, Moe och mig, var det en jättegrej när ni övertalade oss att på gamledar åka med till Idre. Inte trodde vi i vår vildaste fantasi att vi kunde lära oss att åka utför och att man kunde bli så biten av utförsåkning. Tack för alla upplevelser vi fått tack vare skidresorna. Hoppas vi kan fortsätta många vintrar till.
Pappa: Åh, det var så lite så :) Vi är så himla glada att vi lyckades övertala er!
Skicka en kommentar