Cykeln får stå just nu och det är ju lite synd. Just denna etappen hade varit perfekt på MTBn.
Bara lite stig och väldigt mycket grusväg- och skogsvägsrally.
Så mycket rally blir det verkligen inte när man går, men det har ju sina tjusningar det med.
Man hinner se och höra lite mer och man hinner känna mer dofter.
Man hinner även att bli mer skiträdd när hundar skäller och morrar på en. Idag gick jag förbi ett hus där en hund stod i nån hundgård bakom huset, vilt skällandes. En annan hund var lös i trädgården, men där var ett staket uppsatt. Den hunden visade med stor tydlighet att om inte staketet varit där, hade han mer än gärna attackerat. Där gick jag bara några meter från en rejält ilsken hund, längs ett staket som aldrig tycktes ta slut. Alla intentioner om att inte visa sig rädd flög all världens väg, det kan jag lova.
Jag är väldigt hundrädd, i synnerhet för hundar som skäller och kommer emot mig. På förekommen anledning. Ett staket mellan mig och hunden har inte den lugnande effekten det borde ha, eftersom jag av erfarenhet vet att både staket och fastbindningsanordningar kan forceras om hunden har viljan. Det är en historia som kanske kan bli ett eget inlägg nån dag.
Tillbaka till Blekingeleden igen. Ställde min bil i Nävragöl, sen körde Silverräven mig till startpunkten i Strömsberg.
Efter nån kilometers vandring på grusväg, vek leden av ut på ängsmark. Riktigt mysigt med en å som skulle korsas i slutet av ängen. Bron däremot såg ut att kunna rasa när som helst. Där låg nytt virke bredvid, så jag gissar att den snart är i bättre skick. Lite läskigt att gå över, ån såg djup ut och var väldigt ström.
Nästa stycke var det stig genom skogen och här var det grymt härligt. Fåglarna kvittrade och vårkänslan sprudlade. Gick och gladde mig åt att orienteringssäsongen börjat.
Kom ut på en mindre grusväg och här kom avsnittet med hundarna. Usch. Efter någon kilometer till hade de ljusa tankarna kommit tillbaka och hade nu fått sällskap av lite hunger.
Spanade efter en fin glänta i skogen, perfekt för en fikapaus.
Hittade till slut en, men det är värst vad kräsen man kan bli ibland? Nej, den stenen ser lite läskig ut. Nej, där är ingen lä. Nej, där var ett tråkigt kalhygge att titta på. Nej, här kan jag inte stanna, då får jag börja med uppförbacke sen.
Tog av skorna och satte på lite compeed på min högra häl, som tydligen är perfekt konstruerad för att producera skoskav. Skönt med lite frisk luft på varma fötter.
Tog upp min fika som bestod av kvarg och müsli. Hoppsan, ingen sked!
Vilken tur jag satt där själv, för det såg nog lite roligt ut när jag åt. När jag var nästan klar kom jag på att det låg morötter i väskan med, de hade fungerat ypperligt som sked. Jaja, mätt blev jag i alla fall, även om bordskicket nog var lite märkligt.
Resten av vägen fram till bilen var grusväg. Ganska tråkig vandring, men jag såg i alla fall en rejält stor rovfågel. Jag gissar på ormvråk, men det var nog den största ormvråken jag sett.
När jag kom fram till bilen visade GPS-klockan på 9,7 km. Alldeles lagom tyckte min högra häl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar