Nånting väcktes

Har senaste veckan varit ute och gått ganska mycket. Varje dag nästan och mer än en timme åt gången.
Det var länge sen jag tog mig tid till det. För några år sen var vi med i en stegräknartävling, men då var varje promenad som ett tvång.
När jag gick på högstadiet och gymnasiet (alltså för sisådär 100 år sen) gick jag varje vardag hem från busshållplatsen, ca 3km. Det var också ett tvång, eftersom det inte fanns nåt annat alternativ. Men det var oftast väldigt skönt att gå och på helgerna hade jag nästan som abstinens för att jag inte fick min dagliga promenad. Den känslan har jag saknat sen dess. Den där känslan av att vilja gå ut och gå. Att gå långa promenader för att jag vill och utan att känna nån stress över hur lång tid det tar. Nu har jag ju lite löpförbud från kiropraktorn, tills jag tränat upp ryggen. Ja, det betyder ju att jag ska träna ryggen, men liksom dit har jag inte kommit än. Det verkar vara en lång process. Den tummen sitter hårt fast nånstans i mina bakre regioner, hehe.

Men. Jag har bestämt mig nu, att åtminstone promenera. Just nu har jag faktiskt tid till det, om jag prioriterar lite.
Så, en vecka lite drygt har jag nu gått en hel del.

I morse, en promenad med fina Sofia och hennes gulleplutt i vagnen. En timme med prat om livet, döden och allt däremellan. Tack för att jag får lyssna (och prata) och vara din vän, det är ett privilegium.
Efter lunch en snabb promenad till massören och sen en kvarts promenad till busstationen.
Nu funderar jag på att gå en runda till med Skruttafis.
Nånting väcktes.
Lusten.